Årsdagen närmar sig...

Nu är det länge sen jag skrivit en inlägg här i bloggen. Men det är nog för att jag har mått förhållandevis bra på sistone. Nu känner jag däremot att det är dags för ett inlägg. Och vad ser jag när jag loggar in, jo att det är 10 månader sedan vi förlorade vår lille prins. Att årsdagen närmar sig, det känns i hela kroppen just nu. Kanske därför jag drar på mig förkylning på förkylning...och blandat med allergi så mår jag S-K-I-T. I ett par veckors tid känner jag att minsta motgång sätter sig i huvudet, i kroppen och i hjärtat. När jag nämnde detta för min goda vän så tyckte hon inte att det var så konstigt. Hela jag motarbetar och trycker undan den kommande årsdagen för att orka med familj och jobb men kroppen är klokare än så! Den säger till att jag måste få vara ledsen och tycka att det är jobbigt, jag måste inte vara på topp hela tiden och orka med allt och alla. I dag är jag hemma med barnen, en är sjuk så jag försöker att bara vara, att inte ha så stora krav på mig fast den inre rösten säger att jag borde göra ditt och datt. Jag har en inre längtan om att årsdagen ska förflyta utan problem, men mitt inre säger redan nu att det antagligen kommer vara jättejobbigt. Men om jag tillåter mig själv att vara ledsen nu när jag känner mig ledsen så kanske inte trycket är så stort när den 11 juni närmar sig. Jag har varit några gånger i kyrkan på sistone, dels med kören för att sjunga och sedan har jag börjat som kyrkvärd. Nu kan jag äntligen gå in i kyrkan utan att få en knut i magen, utan att se en liten vit kista där framme framför altaret. Nu känner jag inre frid när jag kommer in i kyrkan, jag tänder alltid ett ljus för Vidar och känner hur kyrkorummet helar mig. När man tittar ut genom fönstret idag så kan man inte tro att det är sommar om två månader, snön vräker ner och allt jag vill är att den ska tina bort så vi kan besöka vår ängel uppe på kyrkogården. Ta hand om varandra, ta inte varandra för givna och lev idag <3