När ska det lätta??

Två veckor har gått sedan sista inlägget, två veckor som jag jobbat hårt på att förtränga min sorg och saknaden efter min minsta älskling. Men nu går det inte längre!

I torsdags höll jag och min man på att stycka ett lamm och vi pratade om julen och julklappar. Då säger han: Men den här julen blir då inte speciellt rolig! Snabbt frågade jag då: Varför då? Då tittade han bara på mig precis som att jag inte var riktigt klok. Då slog det mig...vi kommer ju inte att ha vår Vidar hos oss!! Till jul skulle han varit 6 månader och kanske börjat ta sig fram på golvet lite.  Jag insåg att jag har gjort väldigt mycket för att trycka tillbaka min sorg. Jag tänker på Vidar varje dag och vi pratar om honom varje dag men jag avskärmar mig från honom väldigt mycket. Jag har ju börjat på ett nytt jobb och har nu jobbat tre veckor där. Tre jobbiga veckor. Barnen och kollegorna är underbara men jag får jobba så hårt för att inte bryta ihop. Jag måste tränga undan Vidar för att ta mig igenom dagarna utan att falla ihop i en hög. Det tar så mycket energi och samtidigt undrar jag hur mycket som syns utåt - på jobbet, hemma och bland folk. I går på jobbet så hade jag sovvilan med de minsta, och när jag låg därinne och hörde barnen somna en efter en så kom tårarna. Jag fick verkligen klappa mig själv hårt på kinderna och säga till mig själv att skärpa mig. Jag kan ju inte bryta ihop på jobb!!! Det spelar ingen roll om du skulle säga att de har förståelse för det...de förstår ändå inte. 

I natt var Vidar hos mig igen. En underbar dröm men som alltid så blir dagen efteråt så jobbig. Jag är ledsen hela dagen och hittar inte glädjen i vardagen. I morgon är det första advent och det som är en glädjens högtid känns bara HEMSK! Kan vi hoppa över julen det här året och gå mot sommar och värmen snart igen? 

Jag läste en artikel i Kuriren idag om en kvinna som förlorat sitt barn i v 36. Hon hade börjat jobba igen efter en månad, och nu ett år senare har hon en bebis på ca 1 månad. Hur har hon klarat av det? Det har gått 5,5 månad nu och jag undrar fortfarande hur jag ska orka ta mig igenom varje ny dag. Varje morgon finns tanken där: kan jag inte bara få krypa ner under täcket och stanna där?? Måste jag vara så duktig och perfekt och klara av livet så det utåt ser ut som allt är så bra? Får jag bryta ihop? Och det största frågan av alla: När ska det börja kännas bättre?

5 månader av sorg och saknad...

I går skulle vår minsta lilla prins varit 5 månader...det har varit fem månader av stor sorg och en fruktansvärd saknad. Det känns som om någon tagit bort en del av min egen kropp, som att jag är stympad. Det är en hemsk daglig smärta som man till slut lär sig att leva med men som tar så mycket av min ork, energi, glädje och livslust. (Var inte oroliga alla ni som läser det här, jag är inte självmordsbenägen. Jag har tre pojkar som jag lever för och som jag aldrig skulle svika så länge jag själv har något att säga till om!! )

Jag har funderat hela veckan fram och tillbaka på andra människors syn av mig. Många säger att jag är så stark, positiv, att det är roligt att jag ändå kan skratta och vara glad. Att min glädje smittar av sig. Hur mycket är ett spel från min sida? Inte tycker jag att livet är jätteroligt precis! Men jag har inte hjärta att tynga alla andra med min bottenlösa sorg. Jag orkar inte dra ner alla i mitt träsk av ältande, gråt, sorg och förtvivlan. Inte min älskade man, inte min mamma, min bästa vän och andra nära och kära. Trots att de försäkrar mig att det är helt ok. Jag håller det för mig själv och gråter när jag inte behöver förklara mig och framförallt försvara mig.

Jag trodde där ett tag att sorgen minskat och jag tyckte att livet inte var så tokigt ändå, trots motgångar, men jag har insett att det är JAG som lärt mig leva med sorgen och smärtan. Jag tänker på Vidar VARJE DAG, barnen nämner honom varje dag och jag längtar så mycket efter honom. Så fort jag tar in honom i mina tankar så känns smärtan så där olidlig. Jag tror att jag lärt mig att gömma bort honom för att jag är tvungen att ha en vardag som fungerar med övriga familjen och framförallt för att jag måste klara jobbet, men så fort jag känner att det är tillåtet, så tar jag fram honom igen och kan släppa på alla "duktighets spärrar".

Jag träffade en vän på stan i går som erkände att hon inte visste hur hon skulle vara inför mig. Hon visste inte om det var ok att visa glädje över sin bebis inför mig. Det är det verkligen!! Jag ska erkänna att under de första veckorna tyckte jag att livet var fruktansvärt orättvist som lät andra föräldrar få behålla sina bebisar medan vi förlorade vårt barn. Det var en del av min sorgeprocess att få vara arg och bitter. Nu ber jag för att ingen ska behöva gå igenom detta igen. Jag ÄLSKAR barn, och bebisar är ju något alldeles speciellt. Så alla ni som har betänkligheter...fly inte, håll er inte undan, vi behöver er alla, stora som små. Det förklarade jag för denna vän också (jag hoppas att du förstod det). Det är jobbigt många gånger att se alla dessa underbart fina bebisar men det är oerhört läkande också. Jag är så glad för allas eran skull och jag hoppas att ni inte tar varandra för givet. Stor kram vännen!! ( .. och jag håller med dig, det är så synd att vi inte fick vara föräldralediga tillsammans som vi hade planerat.)


<3 I morgon är det Fars dag och den ska vi fira utan dig lilla Vidar. Du kommer alltid att vara saknad lillhjärtat, du fattas oss och vi är inte kompletta utan dig! Min tröst är att jag känner dig runt om oss, jag känner att du är med oss i allt vi gör. Min tro är att vi ska träffas igen en dag, utan den tron skulle jag inte orka gå vidare. <3

Alla helgons dag...

Så var nog den här höstens jobbigaste helg över. På fredagen var vi på lilla Vidars grav och tände fyra ljus och det blev genast lite ljusare på hans grav. Jag måste komma på ett sätt att utforma hans grav så vi kan ha massor av ljus däruppe. Köpa fler ljuslyktor eller nåt. Jag längtar efter snön som lägger sig där uppe och gör det vitt och fint! Allra mest längtar jag till solen och värmen så vi kan ha vackra blommor och det är ljust året runt!

På söndagen var vi tillbaka till graven och tände fler ljus innan vi åkte till kyrkan på Minnesgudstjänst. 67 ljus !!! tände de i kyrkan, 67 st som avlidit under året och Vidar var en av dem. ;( Det var en jättejobbig stund i kyrkan och jag kände att jag var tvungen att fokusera på mina andra barn och inte lyssna så mycket på prästen och sångerna som sjöngs för annars hade jag gråtit så mycket att jag varit tvungen att gå ut. Vi fick många tröstande kramar av nära och kära men även av personer som jag inte direkt känner men som jag träffat nån gång som påminde oss om hur fina barn vi har. Det kände bra.

På måndagen var det dags för nytt jobb igen och som alltid var det med en klump i magen. Det verkar i alla fall som att mina arbetskollegor är trevliga människor och än så länge ser det lovande ut.

Hörde en underbart fin sång idag, kan inte komma ihåg var jag hört den förut men här kommer den som en avslutning...

http://www.youtube.com/watch?v=Ft9qJ9NteQI&feature=share