Jag läste ett bra blogginlägg idag och det handlade precis om de tankar jag haft i veckan. Ni hittar den här...
http://elisabethgimsoy.blogg.no/1330189135__sette_grenser_.html
...den handlar om att sätta gränser, att avstå från energitjuvar, lägga fokus på familj och vänner som GER energi och inte dränerar mig på energi, men lika mycket om att jag själv inte vill vara/bli en energitjuv. Något att fundera på...
Just nu önskar jag att jag kunde vinna lite pengar så jag kunde ta med min familj på en resa till solen och värmen. Jag tror det skulle vara balsam för själen. En resa tillsammans, gärna ett par veckor, utan tankar på skola och jobb, en chans att bara få umgås och ha det bra tillsammans. Vi har så mycket tid att ta igen, tid som vi lagt på att sörja och gråta, tid som vi behöver lägga på att skratta tillsammans. Nu är ju verkligheten lite annorlunda, så vi får fokusera på våra lediga kvällar och helger tillsammans <3 och ikväll blir det mys tillsammans framför Gladiatorerna.
Ha en underbar lördag alla fina vänner där ute <3
lördag 25 februari 2012
fredag 10 februari 2012
8 månader...
Lilla änglaprinsen skulle varit 8 månader...känns jobbigt att tänka på!! Det går inte EN dag utan att Vidar finns med oss och det är precis så det ska vara. Jag kan bara prata för mig själv men jag tänker på honom varje dag.
Jag har börjat sjunga i kyrkokören igen, jag tänkte som så att förra "terminen" koncentrerade jag mig på att få ut aggressioner via boxen och denna termin ska jag satsa på det själsliga. Jag behöver ro i själen! Första gången jag skulle åka på körövning så hände något märkligt med mig. När jag satt i bilen och kom till Strömsund (halvvägs mellan hemmet och församlingshemmet) så började hjärtat skena, pulsen var skyhög och jag fick massor av ångest. Massor av känslor dök upp i kroppen.
- Tänk om de skulle böra prata om Vidar och det jag varit med om?
- Tänk om INGEN skulle säga nåt?
- Tänk om jag skulle tvingas sjunga sånger som bara påminde om allt jobbigt? Det var tre av tusen frågor som poppade upp i mitt huvud och jag fick nästan panik?? Det gick bra, mer säger jag inte...men jag tänkte att jag skulle ge det några gånger och se hur det kändes.
Sist när vi hade övning så skulle vi sjunga åtminstone en av låtarna som kören sjöng på allhelgona, då jag satt i kyrkbänken som en anhörig på en minnesgudstjänst över Vidar. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag visste inte hur jag skulle göra för att orka vara kvar på övningen. Som tur var är det ju min bästa vän som håller i övningen, så jag kunde stanna kvar efteråt och prata med henne...gråta lite och prata om mina känslor. Vi får se hur det går på söndag då det är tänkt att vi ska sjunga dessa sånger i kyrkan, men jag har förvarnat henne att om jag inte klarar det så kommer jag inte att vara med.
Samma dag, på väg hem från jobbet, så fick jag en längtan efter att besöka Vidar på graven, men eftersom det är så mycket snö där nu så vet jag att vi inte ens kommer att se den om vi åker upp! Detta känns ju fruktansvärt, men läget är som det är, inte mycket att göra åt utan det är bara att vänta och hoppas på att våren kommer fort. När jag kom hem den dagen så kom min man in med dagens post, vad ligger där? Jo reklam-blöjor från ett företag...lagom att passa en liten bebis på 8 månader! Usch, då blir man inte bara påmind om att jag fick en liten Vidar utan även att han inte lever och kan använda dessa blöjor. Så dagen var fylld av smärtsamma påminnelser :( Som vanligt när det går längre stunder tills jag "bryter ihop" så känns det jobbigt när det händer. Resterande av veckan har jag varit såååå trött och slut.
Nu har det alltså gått 8 månader, och som Melissa Horn sjunger..."jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra" ...men nog är det tungt...och nog önskar jag att det gick att skruva tillbaka tiden så jag kunde rädda min lilla pojke!
Men jag är ändå tacksam för att jag orkar gå vidare, att jag har den styrkan och kraften...även om det kommer jobbiga dagar så känner jag mig lugnare, ser på barnen att de mår bättre när jag mår bättre och det gör mig också gladare.
Förutom mina egna barn så får jag gosas på andras små barn hela dagarna, och det är helt underbart fantastiskt. Hoppas att vi alla (inklusive jag själv) kan försöka komma ihåg att visa våra barn hur fantastiska de är. De är de värda!! <3
Jag har börjat sjunga i kyrkokören igen, jag tänkte som så att förra "terminen" koncentrerade jag mig på att få ut aggressioner via boxen och denna termin ska jag satsa på det själsliga. Jag behöver ro i själen! Första gången jag skulle åka på körövning så hände något märkligt med mig. När jag satt i bilen och kom till Strömsund (halvvägs mellan hemmet och församlingshemmet) så började hjärtat skena, pulsen var skyhög och jag fick massor av ångest. Massor av känslor dök upp i kroppen.
- Tänk om de skulle böra prata om Vidar och det jag varit med om?
- Tänk om INGEN skulle säga nåt?
- Tänk om jag skulle tvingas sjunga sånger som bara påminde om allt jobbigt? Det var tre av tusen frågor som poppade upp i mitt huvud och jag fick nästan panik?? Det gick bra, mer säger jag inte...men jag tänkte att jag skulle ge det några gånger och se hur det kändes.
Sist när vi hade övning så skulle vi sjunga åtminstone en av låtarna som kören sjöng på allhelgona, då jag satt i kyrkbänken som en anhörig på en minnesgudstjänst över Vidar. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag visste inte hur jag skulle göra för att orka vara kvar på övningen. Som tur var är det ju min bästa vän som håller i övningen, så jag kunde stanna kvar efteråt och prata med henne...gråta lite och prata om mina känslor. Vi får se hur det går på söndag då det är tänkt att vi ska sjunga dessa sånger i kyrkan, men jag har förvarnat henne att om jag inte klarar det så kommer jag inte att vara med.
Samma dag, på väg hem från jobbet, så fick jag en längtan efter att besöka Vidar på graven, men eftersom det är så mycket snö där nu så vet jag att vi inte ens kommer att se den om vi åker upp! Detta känns ju fruktansvärt, men läget är som det är, inte mycket att göra åt utan det är bara att vänta och hoppas på att våren kommer fort. När jag kom hem den dagen så kom min man in med dagens post, vad ligger där? Jo reklam-blöjor från ett företag...lagom att passa en liten bebis på 8 månader! Usch, då blir man inte bara påmind om att jag fick en liten Vidar utan även att han inte lever och kan använda dessa blöjor. Så dagen var fylld av smärtsamma påminnelser :( Som vanligt när det går längre stunder tills jag "bryter ihop" så känns det jobbigt när det händer. Resterande av veckan har jag varit såååå trött och slut.
Nu har det alltså gått 8 månader, och som Melissa Horn sjunger..."jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra" ...men nog är det tungt...och nog önskar jag att det gick att skruva tillbaka tiden så jag kunde rädda min lilla pojke!
Men jag är ändå tacksam för att jag orkar gå vidare, att jag har den styrkan och kraften...även om det kommer jobbiga dagar så känner jag mig lugnare, ser på barnen att de mår bättre när jag mår bättre och det gör mig också gladare.
Förutom mina egna barn så får jag gosas på andras små barn hela dagarna, och det är helt underbart fantastiskt. Hoppas att vi alla (inklusive jag själv) kan försöka komma ihåg att visa våra barn hur fantastiska de är. De är de värda!! <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)