Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus
som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig

Lasse Berghagen

MIN STARKA MAMMA

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men när alla andra sover om natten, har jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta,
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer.
Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr,
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär
Vad hon än säger, hur hon än mår.

Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

BREVET FRÅN HIMLEN TILL MIN ÄLSKADE MAMMA

Nu är jag här i himlen och tittar ner på dig,
jag vet och jag känner, hur du saknar mig.
Jag känner av din stora smärta,
som du för alltid har i ditt hjärta.

Jag kom ner till jorden ett litet tag,
detta var en skriven lag.
Min tid på jorden blev inte lång,
jag skulle tillbaka till himlen, nästan på en gång.

Ett lån till dig jag bara var,
och jag kunde inte så länge stanna kvar.
För jag var en gammal själ,
och detta kände du mamma, så väl.

Älskade mamma, när du känner en kärleksfull vind,
är det jag som smeker din tårfyllda kind.
När du känner saknad och sorg i ditt bröst,
är det jag som finns bredvid dig, och ger dig tröst.

När jag står vid din sida ibland,
känner jag vårt starka kärleksband.
Då längtar jag också efter dig,
precis så starkt som du längtar efter mig.

Men varje gång du stilla viskar mitt namn,
känn hur jag kärleksfullt tar dig i min famn.
Känn hur jag ger dig av all min styrka,
och vet att du är den mamman jag alltid ska dyrka.

Älskade mamma, jag ber dig, lev ditt liv fullt ut,
tills den dagen då ditt liv tar slut.
För då min älskade mamma och vän,
ska du och jag åter mötas igen.

En liten ängel

Var inte ledsen lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen det hände
slutade mitt hjärta att slå.

Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.

jag finns inte bland er,
men jag finns här ändå
Jag hör era böner
och älskar er så!

Okänd författare

Den här dikten hade vi på Vidars dödsannons, det gör fortfarande så ONT :(

Jag fick låna en ängel...

Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd

Hur kan man nånsin' va' beredd?

Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund

Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'

Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?

Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund

Min ängel..

(Jag fick låna en ängel)
Du spred ditt ljus (i mitt liv)
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
Jag fick låna en ängel
För en stund

Julafton

I dag är det julafton, en dag för glädje och samtidigt så mycket känslor i omlopp. För barnens skull måste jag hålla ihop och klara denna helg men saknaden efter Vidar är enorm idag. Jag hade ju planerat denna jul när Vidar låg i magen och den blev inte alls som vi ville. Ingen bebis att köpa julklappar till, klä i små fina bebiskläder, ingen bebis som skrattar av lycka över pumlorna i granen...istället fick vi åka upp till graven, skotta fram den och tända ljus och marschaller. Det kan inte beskrivas med andra ord än FRUKTANSVÄRT!

Jag hoppas ändå att jag ska orka vara glad och positiv i jul men det är svårt när man inga julkänslor har och man bara vill stanna kvar i sängen. Men jag längtar till i kväll när jag får se lyckan i barnen ögon när de öppnar sina julklappar. Vad vore livet utan dem?

Vi höll på räkna ut hur många vi skulle vara på julafton och min minsta som tyckte att Vidar också skulle räknas med. Jag försökte förklara att vi inte behöver duka till honom. Nej sa min nr 2, för Vidar firar jul i himlen. Det blev för mycket! Allt brast.

Mitt i allt hoppas jag att ni alla får en fin, glad och fröjdefull jul. Kram till er alla, ta hand om varandra, livet är kort och värdefullt. <3

Min familj

Jag är mitt uppe i julstök, städning och bakning samtidigt som jag försöker ta det hela med ro och vila mycket. Med jämna mellanrum sitter jag vid datorn en stund eller med barnen och myser. Denna datorstund hamnade jag på en blogg som handlar om längtan efter ett barn. På hennes blogg fanns en massa andra bloggar skrivna av kvinnor som tillsammans med sin kära kämpar för att skapa en familj. Föräldrar som förlorat ett barn och kämpar hårt, månad ut och månad in (i fler år i vissa fall)för att bilda en komplett familj med ett levande barn. Då fick jag mig en tankeställare. Jag är SÅ lyckligt lottad som har en familj!

Vi bär på en STOR sorg men vi gör det tillsammans. Lille Vidar har tre storebröder och föräldrar som älskar honom över allt. Och framförallt - jag har TRE levande, friska, välmående och helt underbara små killar som jag lever för OCH jag har en änglaprins som jag skulle göra allt för att få tillbaka. Visst, vi bråkar och de bråkar med varandra, varje dag men det är bara att acceptera att det hör till.

Min familj är ALLT för mig och jag vore inget utan dem. En bra tanke så här inför julen - Att vara tacksam för det man har och inte längta efter det man inte har. Då menar jag inte Vidar, för honom kommer jag alltid att längtar efter och sakna, men jag ska inte gå omkring i resen av mitt liv och längta efter en levande bebis utan fokusera på de tre underbara barn jag har. De behöver mig och jag behöver dem. Tillsammans är vi en FAMILJ!

Julen närmar sig...

Vilka jobbiga veckor jag har haft på sistone. Jag tror min man har varit riktigt orolig för mig. Han har försökt få mig att sjukskriva mig men som den trogna arbetsmyran jag är så har jag kämpat på.

I torsdags hade jag en tid hos min kurator på SUS. Egentligen skulle jag dit veckan före, eftersom jag kände att jag MÅSTE FÅ EN TID, då allt kändes super jobbigt, men naturligtvis så hamnade jag i en bilkö på E4:an och missade min tid. :( Nåväl, jag åkte dit i torsdags och satt hela min tid hos kuratorn och grät...jag grät så det sved i ögonen resten av dagen och det kändes som att huvudet skulle sprängas av utmattning. I alla fall...jag satt där och förklarade hur jag mådde, hur allt kändes och alla tillfällen som jag brutit ihop de senaste veckorna (det hade tagit kortare tid att berätta när jag känt mig glad). Jag förklarade att jag inte tyckte att jag kunde sjukskriva mig, jag har ju bara en dryg vecka kvar på mitt jobb sen ska jag vara ledig en vecka innan nästa jobb ska påbörjas (återkommer till det). Då säger min kloka och förnuftiga kurator (och det här är varför det är så bra att prata med någon utomstående som ser allt lite klarare och förnuftigare och som varken dömer eller som jag inte behöver förklara mig för)...hon säger alltså: "Cicki, jag tänker så här. Är det inte bättre att du går till läkaren, förklarar hur du mår och ser om du blir sjukskriven. I stället för att jobba in i det sista före jul och sedan gråta hela julhelgen för att du är så slut, så kanske du kan få vara sjukskriven, vila upp dig, ta hand om dig själv och din familj och så kanske du orkar med det nya jobbet när det börjar? Eller?" Min kloka kurator!!

Jag bestämde mig för att boka en tid hos läkaren och redan innan jag gick in så skakade jag av spänning. Jag fick nämligen inte komma till MIN läkare utan var tvungen att dra en snabbversion över det senaste halvåret till en okänd läkare, samtidigt som jag grät FLODER. Jag tycker nämligen att det är jättejobbigt att dra allt för okända människor. Det tar enormt mycket energi! I början efter Vidars död så hade jag lättare för att prata om det (jag var nog så chockade och borta) men nu blir det jobbigare och jobbigare för varje gång.

Men läkaren var också en KLOK kvinna...hon sa direkt att hon ville sjukskriva mig, ordinerade mig vila och att ta hand om mig själv.

Nästa pärs blev att gå tillbaka till jobbet och berätta för mina kollegor att de måste klara sig utan mig, söka efter en vikarie för nästa vecka eftersom mitt hjärta, min själ och min kropp säger att det här inte fungerar längre. Jag känner inte de så bra så jag visste hur de skulle reagera, men de tog det jättebra. Jag har ju heller aldrig sagt åt dem att jag mått dåligt eller att jag har haft jättetunga veckor så jag tänkte att de kanske inte skulle förstå. Men det gjorde dem och då var det så mycket enklare att packa ihop sina saker och åka hem. Tack för det G, K och E!!! God Jul till Er alla!

Så nu är jag sjukskriven, med vila som ordination, innan jag ska börja mitt nya jobb. Som jag längtar! Jag hoppas verkligen att det blir jättebra. Jag och en till tjej (vet inte vem än) ska tillsammans vara med och öppna en tillfällig avdelning på en fsk. Det blir lite annat än att hoppa in som vikarie eller vara resurs. Håller tummarna att det här blir bra! :)

En dag i taget...

När man tror att nedförsbacken aldrig ska sluta så börjar den plana ut igen...äntligen...det har varit en hemsk vecka...tack vare några dagars vab så kom känslorna på rätt köl igen. För tillfället i alla fall, vi går ju mot en av årets tyngsta årstider för alla oss som förlorat någon och jag tänker att om jag förväntar mig det värsta (känslomässigt vill säga) så kommer det inte som en chock i alla fall, kanske (förhoppningsvis) går det lättare än jag förväntar mig då.

Får se hur de här sista veckorna fram till jul på jobbet blir, känns övermäktigt, men det är bara att ta en dag i taget.

Hittade underbart fina sånger...

Sarah Dawn Finer – Angel

 Sonja Aldén – Till en ängel

 Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel

Min ängel...

"They say that memories are golden,

well maybe that is true.

I never wanted memories, I only wanted you.



A million times I needed you,

a million times I cried.

If love alone could have saved you

you never would have died.


In life I loved you dearly,

in death I love you still.

In my heart you hold a place

no one ever could fill.



If tears could build a stairway

and heartaches make a lane,

I´d walk the path to heaven

and bring you back again.



Our family chain is broken

and nothing seems the same.

But as God calls us one by one,

the chain will link again."


Author unknown

När ska det lätta??

Två veckor har gått sedan sista inlägget, två veckor som jag jobbat hårt på att förtränga min sorg och saknaden efter min minsta älskling. Men nu går det inte längre!

I torsdags höll jag och min man på att stycka ett lamm och vi pratade om julen och julklappar. Då säger han: Men den här julen blir då inte speciellt rolig! Snabbt frågade jag då: Varför då? Då tittade han bara på mig precis som att jag inte var riktigt klok. Då slog det mig...vi kommer ju inte att ha vår Vidar hos oss!! Till jul skulle han varit 6 månader och kanske börjat ta sig fram på golvet lite.  Jag insåg att jag har gjort väldigt mycket för att trycka tillbaka min sorg. Jag tänker på Vidar varje dag och vi pratar om honom varje dag men jag avskärmar mig från honom väldigt mycket. Jag har ju börjat på ett nytt jobb och har nu jobbat tre veckor där. Tre jobbiga veckor. Barnen och kollegorna är underbara men jag får jobba så hårt för att inte bryta ihop. Jag måste tränga undan Vidar för att ta mig igenom dagarna utan att falla ihop i en hög. Det tar så mycket energi och samtidigt undrar jag hur mycket som syns utåt - på jobbet, hemma och bland folk. I går på jobbet så hade jag sovvilan med de minsta, och när jag låg därinne och hörde barnen somna en efter en så kom tårarna. Jag fick verkligen klappa mig själv hårt på kinderna och säga till mig själv att skärpa mig. Jag kan ju inte bryta ihop på jobb!!! Det spelar ingen roll om du skulle säga att de har förståelse för det...de förstår ändå inte. 

I natt var Vidar hos mig igen. En underbar dröm men som alltid så blir dagen efteråt så jobbig. Jag är ledsen hela dagen och hittar inte glädjen i vardagen. I morgon är det första advent och det som är en glädjens högtid känns bara HEMSK! Kan vi hoppa över julen det här året och gå mot sommar och värmen snart igen? 

Jag läste en artikel i Kuriren idag om en kvinna som förlorat sitt barn i v 36. Hon hade börjat jobba igen efter en månad, och nu ett år senare har hon en bebis på ca 1 månad. Hur har hon klarat av det? Det har gått 5,5 månad nu och jag undrar fortfarande hur jag ska orka ta mig igenom varje ny dag. Varje morgon finns tanken där: kan jag inte bara få krypa ner under täcket och stanna där?? Måste jag vara så duktig och perfekt och klara av livet så det utåt ser ut som allt är så bra? Får jag bryta ihop? Och det största frågan av alla: När ska det börja kännas bättre?

5 månader av sorg och saknad...

I går skulle vår minsta lilla prins varit 5 månader...det har varit fem månader av stor sorg och en fruktansvärd saknad. Det känns som om någon tagit bort en del av min egen kropp, som att jag är stympad. Det är en hemsk daglig smärta som man till slut lär sig att leva med men som tar så mycket av min ork, energi, glädje och livslust. (Var inte oroliga alla ni som läser det här, jag är inte självmordsbenägen. Jag har tre pojkar som jag lever för och som jag aldrig skulle svika så länge jag själv har något att säga till om!! )

Jag har funderat hela veckan fram och tillbaka på andra människors syn av mig. Många säger att jag är så stark, positiv, att det är roligt att jag ändå kan skratta och vara glad. Att min glädje smittar av sig. Hur mycket är ett spel från min sida? Inte tycker jag att livet är jätteroligt precis! Men jag har inte hjärta att tynga alla andra med min bottenlösa sorg. Jag orkar inte dra ner alla i mitt träsk av ältande, gråt, sorg och förtvivlan. Inte min älskade man, inte min mamma, min bästa vän och andra nära och kära. Trots att de försäkrar mig att det är helt ok. Jag håller det för mig själv och gråter när jag inte behöver förklara mig och framförallt försvara mig.

Jag trodde där ett tag att sorgen minskat och jag tyckte att livet inte var så tokigt ändå, trots motgångar, men jag har insett att det är JAG som lärt mig leva med sorgen och smärtan. Jag tänker på Vidar VARJE DAG, barnen nämner honom varje dag och jag längtar så mycket efter honom. Så fort jag tar in honom i mina tankar så känns smärtan så där olidlig. Jag tror att jag lärt mig att gömma bort honom för att jag är tvungen att ha en vardag som fungerar med övriga familjen och framförallt för att jag måste klara jobbet, men så fort jag känner att det är tillåtet, så tar jag fram honom igen och kan släppa på alla "duktighets spärrar".

Jag träffade en vän på stan i går som erkände att hon inte visste hur hon skulle vara inför mig. Hon visste inte om det var ok att visa glädje över sin bebis inför mig. Det är det verkligen!! Jag ska erkänna att under de första veckorna tyckte jag att livet var fruktansvärt orättvist som lät andra föräldrar få behålla sina bebisar medan vi förlorade vårt barn. Det var en del av min sorgeprocess att få vara arg och bitter. Nu ber jag för att ingen ska behöva gå igenom detta igen. Jag ÄLSKAR barn, och bebisar är ju något alldeles speciellt. Så alla ni som har betänkligheter...fly inte, håll er inte undan, vi behöver er alla, stora som små. Det förklarade jag för denna vän också (jag hoppas att du förstod det). Det är jobbigt många gånger att se alla dessa underbart fina bebisar men det är oerhört läkande också. Jag är så glad för allas eran skull och jag hoppas att ni inte tar varandra för givet. Stor kram vännen!! ( .. och jag håller med dig, det är så synd att vi inte fick vara föräldralediga tillsammans som vi hade planerat.)


<3 I morgon är det Fars dag och den ska vi fira utan dig lilla Vidar. Du kommer alltid att vara saknad lillhjärtat, du fattas oss och vi är inte kompletta utan dig! Min tröst är att jag känner dig runt om oss, jag känner att du är med oss i allt vi gör. Min tro är att vi ska träffas igen en dag, utan den tron skulle jag inte orka gå vidare. <3

Alla helgons dag...

Så var nog den här höstens jobbigaste helg över. På fredagen var vi på lilla Vidars grav och tände fyra ljus och det blev genast lite ljusare på hans grav. Jag måste komma på ett sätt att utforma hans grav så vi kan ha massor av ljus däruppe. Köpa fler ljuslyktor eller nåt. Jag längtar efter snön som lägger sig där uppe och gör det vitt och fint! Allra mest längtar jag till solen och värmen så vi kan ha vackra blommor och det är ljust året runt!

På söndagen var vi tillbaka till graven och tände fler ljus innan vi åkte till kyrkan på Minnesgudstjänst. 67 ljus !!! tände de i kyrkan, 67 st som avlidit under året och Vidar var en av dem. ;( Det var en jättejobbig stund i kyrkan och jag kände att jag var tvungen att fokusera på mina andra barn och inte lyssna så mycket på prästen och sångerna som sjöngs för annars hade jag gråtit så mycket att jag varit tvungen att gå ut. Vi fick många tröstande kramar av nära och kära men även av personer som jag inte direkt känner men som jag träffat nån gång som påminde oss om hur fina barn vi har. Det kände bra.

På måndagen var det dags för nytt jobb igen och som alltid var det med en klump i magen. Det verkar i alla fall som att mina arbetskollegor är trevliga människor och än så länge ser det lovande ut.

Hörde en underbart fin sång idag, kan inte komma ihåg var jag hört den förut men här kommer den som en avslutning...

http://www.youtube.com/watch?v=Ft9qJ9NteQI&feature=share