HÖSTLOV med barnen!

I helgen har jag och min man verkligen fått rå om varandra. Barnen fick vara hos mormor och morfar - TUSEN TACK för det! Jag älskar er massor!! Först var vi bjudna av Beijer på hockey med mat innan. Jättegod mat, mycket trevligt sällskap och jättespännande hockey! När vi kom hem åkte vi direkt till Jämtögården för firande av Råneå Brottarklubbs 10-års jubileum. En mysig, trevlig kväll med en massa trevliga människor och ännu mer god mat.

På söndagen var det dags för brottarlekis men först åkte vi förbi på Vidars grav. Det är så höstfint där med blommor och lyktor. Men det gör ont i mammahjärtat när jag tänker på hur mörkt det ändå är där upp nu när det är höst och svart ute. Jag hade gärna monterat en stor lampa precis vid gravstenen men det vet jag ju helt logiskt att det inte är möjligt. Men om det gick skulle jag inte tveka!

Efter träningen åkte vi hem och gjorde plankstek, barnens favorit när vi ska äta lite lyxigare mat. Vi har provat att göra det både på lax, oxfilé och fläskfilé. Det är jättegott vilket som.

Nu har vi HÖSTLOV tillsammans en vecka innan det är dags för mig att börja på nytt jobb igen. Vi ska njuta tillsammans, kanske bada, åka på luftlandet och teknikens hus. Vi får se vad veckan erbjuder...kanske förhoppningsvis en tur till skogen och grilla korv. :)

Ha det gott mina vänner!

Sammanfattning

De tidigare inläggen sammanfattar lite av hur de första tre veckorna efter den chockartade händelsen var. Det går aldrig att få fram den riktiga smärtan eller alla tankar som snurrar. Känslan av maktlöshet och allt man klandrar sig själv. Alla sorg, alla ilska och alla frågor man ställer sig själv.

Efter dessa tre veckor har vi tagit en dag i taget...i början gällde det att överleva en dag (ibland timmar kändes det som). När chocken släppt och vardagen kom så gick det sakta med säkert framåt. I stället för att ramla ner i den djupa avgrunden flera gånger om dag, där jag grät och sörjde, så blev det oftare på kvällstid när jag fått barnen i säng.

När man förlorar ett spädbarn i magen så får man automatiskt 29 föräldrapennings dagar. Efter det blev jag sjukskriven på heltid och när skolorna började så var jag sjukskriven 50 % i ett par veckor.
När jag följt barnen på förskola och skola första dagen efter sommaren så åkte jag hem ett par timmar innan de skulle hämtas hem igen. Det var jättesvårt att kliva in genom dörren hemma. Jag hade varit tillsammans med dem varje dag sedan Vidars död och helt plötsligt var jag ensam. Maken var på jobb och det var så tyst i huset. Jag hann inte mer än få av mig skorna innan tårarna kom och de följande dagarna bestod av mycket gråt. Helt plötsligt behövde jag inte behärska mig för att inte bryta ihop inför barnen och kunde släppa på allt när de var på fsk och skola.

Sedan följde en höst som man bara har mardrömmar om. En bekant i vår by dog allt för ung, med två barn i den yngre tonåren. Dags för begravning nr 3. Ett par veckor senare dog min farfar, gammal och sliten med en längtan att få träffa sin Gud och farmor igen. Det var ändå jobbigt och det rev upp allt på nytt igen att åka på en fjärde begravning. Jag håller tummarna på att det är länge innan jag behöver sätt min fot i en kyrka pga en begravning.

Den 13 oktober fick jag helt plötsligt erbjudande om att jobba 100 %  på en fsk i Boden, under två veckors tid. Jag tackade ja, eftersom Luleå Kommun inte verkade vilja ha mig och inte hade hört av sig på hela hösten. På söndag kväll innan det var dags att sova så bröt jag ihop. Jag VILLE inte åka på jobb. Jag kände att jag inte hade ork och energi att pendla till Boden, jobba heltid och sedan orka med barn, man och hus. Men min läkare hade sagt att det var bättre att jag provade arbeta och om jag inte orkade så skulle hon sjukskriva mig. Det hade jag med mig som mental styrka.

Som vanligt när man börjar på ett nytt ställe så är det många nya barn, föräldrar och kollegor man ska lära känna. Det kändes jättetufft de första dagarna, men redan på torsdagen så kände jag på väg till jobbet att det inte var så jobbigt längre. Min insikt var att man vänjer sig fort.

På lördagen den 22 oktober var jag på Melissa Horn konsert tillsammans med min mamma, syster, systerdotter och svägerska.Jag njöt hela kvällen. Först middag på Waldorf och sedan konsert med en helt enormt duktig sångerska. Hennes texter passar mig just nu, lite vemodiga och sorgsna.

När så mina två veckor i Boden var över så kändes det riktigt tråkigt  Under veckan hade jag blivit erbjuden ett annat jobb i Luleå centrum på en fsk och jag kunde inte säga nej. Men på fredagen fick jag veta att de hade behövt mig för fortsatt jobb i Boden men det var ju lite sent påtänkt. Det blir nog bra i slutänden ändå.

1 juli 2011

Den 1 juli 2011 var det dags igen! Begravning nr 2. Vår älskade granne dog samma dag som Vidar och han begravdes fyra dagar efter Vidar. Jag och min man kände att vi ville åka och ta ett sista farväl av honom men barnen protesterade. De ville INTE följa med. De älskade Staffan som extra farfar men 6-åringen sa med gråten i halsen: " Mamma, jag orkar inte vara ledsen idag också!" Då hade jag inte hjärta att slita med de på begravningen. Vi ordnade med barnvakt åt dem och åkte själva iväg till kyrkan. Det var jobbigt att återvända till kyrkan så snabbt efter vår egen sons begravning men det kändes bra att få vara med och följa honom till den sista vilan. Vila i frid Staffan! 

30 juni 2011 = 10-årig bröllopsdag!

Två dagar efter begravning så firade jag och min älskade 10-årig bröllopsdag! Vi tog barnen med oss och åkte på Waldorf för en middag tillsammans. Vi fick nu användning för presentkortet vi hade fått i samband med att Vidar dog. Vi hade en mysig kväll tillsammans och fick njuta av att göra något trevligt efter allt sorgligt.

Vidars begravning

Den 28 juni var det så dags för begravning.

När vi kom till kyrkan strax efter 12 så hade de burit in kistan i kyrkan och lagt våra blommor på kistan. Vi hade beställt ett rött hjärta som skulle ligga på kistan och det var så vackert!

När jag klev in i kyrkan och såg kistan stå där framme så tvärstannade jag och ville INTE gå in. Det knöt sig i magen och jag kände en växande panik komma. Min man fick vara stark för oss båda i den stunden och han fick leda mig in i kyrkan med armarna hårt runt mig. Vad är meningen med detta? Nu förstår jag vad alla menar med att ett barn inte ska dö före sina föräldrar. Kistan var så liten och det kändes alldeles ofattbart att det var vi som skulle gå igenom detta. 

När klockan var ett började begravningen med klockringning och inledningsmusik. Vi hade sån tur att min bästa vän, som är kantor i församlingen, hade hjälpt oss att välja musik till Vidars begravning. Det var även hon som spelade och sjöng för oss och jag är så otroligt tacksam för att hon hade den styrkan inom sig att hon orkade göra detta för oss. Som inledningsmusik spelade hon "Idas sommarvisa" och det var så vackert! Prästen läste berättelsen som "Sommarlandet" och Ida sjöng björn Skifs "Håll mitt hjärta" 

http://www.youtube.com/watch?v=LOj2owkg7S0

Ida läste även dikten som jag la in i ett tidigare inlägg. Jag ville även ha med "Gud som haver" som jag läser för mina barn varje kväll.

Som avslutningsmusik spelade hon Frank Ådahl "En vanlig människa". Tror jag...nu blev jag osäker...tänk om jag har fel...måste kolla upp det där :)

Efteråt fick vi följa Vidar till graven och säga farväl. Det var jättejobbigt och än en gång ville inte storebror lämna honom kvar där. Min egen känsla var att slita Vidar därifrån och ta med honom hem men det lilla förnuftiga som fanns kvar i mig sa ju att det naturligtvis var omöjligt! Det är det värsta jag någonsin varit med om!!

Efteråt åkte vi hem till mina föräldrar för en minnesstund tillsammans med nära och kära. Och i det stora hela så var det en "bra" dag, Vidar fick ett jättefint avslut och vi hade gjort allt vi kunnat för att göra det så fint som möjligt.

...fortsättningen...

På kvällen den 12 juni fick vi besök av nära och kära och det kändes bra att få skratta och gråta tillsammans. Ett par av våra närmaste vänner har gått igenom samma sak som oss för nästan 20 år sedan och det river så klart upp gamla sår, men jag är glad att vi haft dem att dela detta med, någon som faktiskt förstår vad vi går igenom.

Veckan som följde minns jag inte mycket från men några minnen jag har:

• 13 juni: Jag ringer och beställer tid för träff med prästen. Största pojken har simskola i två veckor framöver under fm och där sitter vi troget och väntar på att få åka hem och överge oss till sorgen i stället. Jag ställer mig och bakar tillsammans med min minsta son som absolut ville följa storebröderna på fotboll men som inte fick det. Helt sjukt så här i efterhand att jag gjorde det fast varenda muskel i kroppen värkte och jag helst hade velat ligga ner och sova. Men det var väl lättare att göra det än att ta konflikten med honom...
• 14 juni: Jag åker själv med barnen på Familjefotboll i Jämtön, tvingar mig själv att åka ut bland folk och möta de beklagande blickarna, orden och kramarna. Jag klarade det men jag förstår inte hur.
• Under veckan hade vi möte med prästen i församlingen, gick igenom begravningen och fick en enorm hjälp av dem alla på pastorsexpeditionen att planera och ordna allt som behövdes. TACK TACK TACK för det. Jag är så glad att jag är medlem i Svenska Kyrkan!
• Vi var naturligtvis och träffade lille Vidar så ofta vi kunde, och på fredagen åkte vi till Boden och hämtade kistan, åkte vidare till Bårhuset på SUS och lade honom i den för att sedan åka med honom till Tallro kapell i Råneå. Nu var han äntligen närmare hem!!
• Fredag var vi även på fiskepremiär i Metträsket med pojkarna. Var får man styrkan ifrån att göra alla dessa saker, bara några dagar efter att man fött fram ett dött barn??
• På måndagen den 20 juni hämtade vi hem Vidar och kistan. Vi bäddade med egna sängkläder, barnen ritade teckningar och lade ner gossedjur till lillebror. Han fick det så fint och såg så rofylld ut! 
• På torsdagen var vi och visade Vidar för Ida och Anja. De hade en längtan och önskan om att få se honom och vi visade naturligtvis mer än gärna upp honom. Vår lilla älskade och vackra ängel. På kvällen kom min svärmor och svåger ner från Norge. Under fredagen var vi och visade Vidar även för dem. Råneå Församling har verkligen varit underbar hela vägen. De ställde upp och hjälpte oss varenda gång vi ville se honom och det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var eller om det var under en helg. TACK igen!
• Under lördagen hade vi konfirmation för min systerdotter och det var jobbigare än väntat att gå in i en kyrka. Jobbigt att fira någon när man själv gråter inombords. Men jag är säker på att hennes dag blev fin i alla fall. 
• På måndag den 27 juni var vi till Vidar en sista gång. Det var så jobbigt att veta att det nu var dags att ta ett slutgiltigt farväl. Vår äldsta son ville inte lämna Vidar ensam, han ville inte åka ifrån honom och var så ledsen. Vi var alla så ledsna men det gör extra ont att se smärtan hos sina barn.

12 juni 2011 - min födelsedag

Dagen efter var min födelsedag. När vi satt och åt frukost kommer min älskade vän Ida med en tårta som hon bakat åt mig, dagen till ära. Vad säger man? Tårarna rann och jag tror inte hon förstod hur mycket jag satte pris på det. <3

Vi åkte till förlossning för att träffa Vidar igen och den här gången var han förändrad, finare på ett sätt eftersom han inte såg nyfödd ut. Personalen på förlossningen, speciellt barnmorskan Elisabeth, var helt underbara! När man ska föda ett barn, ett dödfött barn, blir man placerad längst in, undangömd från alla andra levande bebisar. Men personalen hade inte glömt oss för det. De var väldigt mån om att vi hade allt vi behövde, att vi fick prata med kurator och de sprang och hämtade så fort vi hade slut på nåt. Vi blev jättebra bemött förutom av en läkare och av narkosläkaren. Men det ska jag inte gräva mer i...de som var med när Vidar föddes har fått en stjärna på himlen och en speciell plats i mitt hjärta. Det var även Elisabeth som hjälpte oss den här söndagen när vi kom tillbaka och ville träffa Vidar igen. Hon kom med kaffe, saft och fika. Pratade, tröstade och hjälpte oss att fotografera lillhjärtat. Än en gång var det hjärtslitande att lämna kvar honom på förlossningen och jag hade så svårt att säga hej då!

När vi kom hem mötte min kusin upp med blommor och ett presentkort på Waldorf från min faster och mina kusiner med familjer. Så otroligt omtänksamt och uppskattat. Hon hade lagt med en dikt som vi även läste på Vidars begravning, en dikt som var så fin och som vi läst många gånger efter det.

"Mamma och Pappa
se vad jag kan
jag kan nu gå
och jag hoppar lite grand
för mina vingar de bär mig
varthän jag än vill
Flyger dit där ni är
och följer Er och mina bröder

Fast ni inte ser mig
så är jag alltid där
någonstans runt om Er

i universums stora sfär
För jag färdas över ängar
bärs upp av en vind
tittar till Er och flyger ner
och ger en puss på Er kind

Jag samlar Era tårar
och fyller på vår brunn

vars vatten blir till regn
som landar på Er mun
och tränger in i Era själar
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att Ni inte får

ha mig intill Er

närhelst Ni än vill
ge mig all världens kramar,
vad jag än vill och lite till
För Ni vill visa Er kärlek
ge mig allt så fint
men Mamma och Pappa, Er kärlek
känns från jorden o ända hit

Jag säger stolt till de andra
små änglar som är här
Titta - det är min mamma och Pappa!
och de håller mig så kär
Jag lyser utav stolhet
som blir till stjärnans ljus
som Ni ser om natten
när det släckts i varje hus

För jag är den stjärna
som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom Er

som alltid stannar kvar"

11 juni 2011 - Vidars födelsedag

Så var tiden inne då vi fick möta vår lilla skatt. En underbart vacker och välskapt prins föddes fram den 11 juni 2011 kl. 16.00, 3220 gram och 50 cm lång. Så vacker, så underbart fin men med en förargligt hård knut på sin navelsträng. Vår älskade barn hade varit så busig i magen och slagit knut på navelsträngen samtidigt som han hade den 2 varv runt halsen. Allt eftersom han vuxit hade knuten dragits åt och till slut ströps blodtillförseln och han dog. Varför?? Vad var meningen med det? Så orättvist!! Det hade varit lättare att acceptera om man såg att han var sjuk, hade något synbart fel eller om en obduktion hade visat att han hade nåt inre fel som gjort att han inte hade fått vara frisk. Nu var han död för att han hade varit en frisk och livlig kille med världens värsta otur!

När vi fått krama honom, pussa honom och sätta på honom hans kläder så ringde vi hem och berättade för syskonen att de fått en lillebror. En alldeles förträffligt vacker lillebror. Min syster med familj kom upp till förlossning, och naturligtvis min mamma, pappa och Vidars tre storebröder. De fick känna på honom, stryka honom och hålla honom. Vi grät tillsammans och barnen ville helst krypa in under skinnet på mig och stanna där. Jag förstår dem. Jag önskar att de inte hade behövt uppleva denna sorg, jag önskar att jag hade kunnat skydda dem från detta. Men jag är glad för att de fick vara med och bestämma allt under vägens gång.

De åkte allihop hem senare på kvällen och jag och Öystein gjorde vårt bästa för att ta farväl av vår lilla älskling. Hur är det möjligt? Hur ska man kunna säga hej då och lämna kvar sitt barn till personalen på förlossningen? Helst av allt hade jag velat ta med honom hem men det kändes inte som ett alternativ. När vi lagt ner honom i korgen och bäddat om honom så slet vi oss därifrån och började resan hem. Vi hade redan avtalat med förlossningen att vi skulle få komma och träffa honom igen, dagen efter.

Hem till barnen och försöka hämta lite krafter och kärlek från dem. 

Följande dagar...

Som ni säkert förstår så kom de följande dagarna att bli de värsta man kan uppleva.

När vi berättat för barnen och tagit oss hem så bestämde jag mig för att skicka sms till nära och kära och berätta hur det låg till och sedan började samtalen ramla in. Jobbiga samtal men välgörande samtal. I dessa stunder är man glad för att man har en stor familj och de bästa vännerna.

På kvällen skulle kläderna fixas inför skolavslutningen och vi var tvungna att fatta några beslut. Vad skulle bebisen heta? Vad skulle vi sätta på han/hon för kläder? Ville vi linda in henne/honom i någon filt? Tillsammans med barnen satt vi framför datorn och kom tillsammans fram till att om det blev en tjej så fick hon namnet Vilde och om det blev en kille så skulle han heta Vidar. Barnen fick även välja vilka kläder vi skulle sätta på henne/honom och vilken filt vi skulle använda. 

Naturligtvis hade vi svårt att somna och när jag äntligen somnat och sovit ett par timmar, vaknade jag med panik och ångest. Jag hade en DÖD bebis i magen, jag skulle ALDRIG få behålla denna bebis här hemma. Jag klamrade mig fast vi min man och tillsammans grät vi (jag hysteriskt) och tröstade varandra. Sen somnade vi inte mer.

Dagen efter var det skolavslutning och jag hade tänkt vara så stark och gå på den för min 8-årings skull, men jag kände när morgonen närmade sig att jag inte orkade. Jag orkade inte möta alla som skulle fråga hur länge det var kvar till bebisen skulle komma, alla som ville känna på magen, frågade hur jag mådde, om det var tufft, om jag längtade efter den osv. Min man fick vara den starka och följa med honom till skolan.

När de kom tillbaka pussade vi pojkarna massor och sedan åkte vi in på sjukhuset för att sätta igång förlossningen. En förlossning som vi trodde skulle vara snabbt överstökad men som visade sig dra ut på tiden. Som att det inte var jobbigt nog!

Syskonen...

Hur berättar man till tre blivande storebröder att deras lillebror dött i magen?

När jag lugnat mig och vi fått en massa information bestämde vi oss för att åka hem och berätta för syskonen om vad som hänt. Det här var dagen före skolavslutningen, vi ville ju vara med på skolavslutningen dagen efter och tog beslutet att komma tillbaka nästa dag för att starta förlossningen. Vägen hem från sjukhuset var lång, tårarna rann och jag hade en inre monolog för mig själv om hur jag skulle berätta detta för mina barn. Tre pojkar som längtat och längtat och längtat efter sitt lilla syskon. Tre pojkar som tillsammans med mig och min man har gjort upp planer på hur sommaren och det efterföljande året ska se ut när jag ska vara mammaledig. 

När jag kom innanför dörren hos min mamma, som ställt upp och hämtat barnen på förskola/fritids när vi var tvungen till SUS, var jag först tvungen att gå på toa. När jag kom ut hör jag min man säga till barnen att de ska komma till köket eftersom han och jag har någonting vi måste berätta för dem. Vår stora pojke som är 8 år tittade på mig och frågar: "Mamma, är den död??" Då kan vi prata om att barn har öppna kanaler och känner av allt utan att man tror att man avslöjat nåt. Tårarna rann på mig så jag bekräftade för honom att det var så det var. Bebisen hade dött. Vi berättade att vi inte visste varför men att vi skulle in på sjukhuset igen dagen efter för att föda ut den. Vi grät floder tillsammans och tårarna ville inte sluta.

9 juni 2011 - dagen då livet tog en djupdykning

Ja det var alltså på en rutinkontroll hos BM på VC som allting startade. Jag hade under hela graviditeten beklagat mig att jag inte mådde bra, mådde mycket sämre än under de andra tre graviditeterna, och nu hade jag svällt upp jätte mycket, hade massor av sammandragningar och var jätte trött. När BM skulle lyssna efter bebisen hittade hon inga hjärtljud. Detta är vad hon säger medan hon försöker: "Så här svårt har det ju inte varit att hitta hjärtljuden förut." "Det här är inget att oroa sig för, jag ser ett hjärta på monitorn så det finns där, jag hör det bara inte." "Jag ger mig inte förrän jag hittar det." Efter minuter, som känns som timmar, säger hon att hon är tvungen att ge upp. "Åk hem du så ska jag ringa till Spec MVC och prata med dem." "Åk hem du, och var inte orolig, det här betyder inte att det är något att oroa sig för, det är bara JAG som inte hör hjärtljuden."

Hon sa precis så, HON som ska vara den medicinskt kunniga, den som jag har lagt min tillit till, övertygade mig att det inte var något att oroa sig för. Sen skickade hon hem mig och lovade att återkomma efter lunch. Det var ju ingen idé att prova ringa innan lunch för då skulle hon ju inte få tag i någon. Jag är fortfarande så ARG på henne, jag tror aldrig att jag kommer att förlåta henne för detta och jag har i och med detta valt bort henne och VC som hon jobbar på. De kommer aldrig att få mitt förtroende igen!!

Efter lunch, vid ettiden, ringer hon igen. Hon låter skärrad och uppjagad och ber mig åka in på sjukhuset på en gång, order från SUS. Jag var orolig innan men då blev jag rädd. Jag hade så ont i magen men försökte intala mig om att allt var som det skulle, BM hade ju sagt att hon såg ett hjärta på monitorn och att det fanns där.

När vi kommer på förlossningen så kommer överläkaren och tar hand om oss. Hon börjar göra ett ultraljud och ser omedelbart att hjärtat inte slår. Världen rasar samman!! Hon hämtar en till läkare som även hon gör bedömningen att vår lilla bebis har dött. Allt som sker efteråt är en dimma. 

Första inlägget.

Nu har jag blivit inspirerad av en massa andra bloggar och tänkte att jag kanske skulle prova detta jag också. Jag hade nog behövt börja lite tidigare men det är väl aldrig för sent eller vad säger ni? Här kommer jag att skriva om mitt liv, som i somras tog en annan vändning än vad jag planerat! Jag kommer, mest för min egen del, att skriva ner alla mina känslor, tankar och funderingar som följt efter att vi förlorade vår änglapojke Vidar. Jag ska skriva om livet efteråt, livet med hans storebröder och hur vi tillsvidare har tagit oss igenom detta.