Grattis på 1-års dagen Vidar

Ett år har gått sedan vi förlorade vår yngsta lilla, vackra son. Ett år av en stor, fruktansvärd sorg och saknad och massor av ilska och skuldkänslor. Men efter många samtal med min kurator så har jag insett att det inte är något onaturligt. För alla som tycker att jag borde kommit över detta nu, att jag borde gå vidare så kan jag meddela att jag GÅR vidare, varje dag, men att det kommer att ta ÅR att bearbeta detta. Det kommer att bli lättare med åren (jag ber till Gud att det ska bli lättare än detta året för annars vet jag inte om jag klarar det) men det kommer alltid vara där som en sårskorpa som rivs upp när jag påminns om händelsen och känner stinget av saknaden av min lilla pojke.

Dagen spenderar vi hemma tillsammans. Vi ska åka upp på graven, göra fint, köpa blommor och fira vår lilla pojke som faktiskt fyller ett år idag. Det känns fruktansvärt att jag inte får planera ett 1-års kalas för Vidar tillsammans med familj och vänner. Jag hoppas han firas ordentligt av de som han har runt sig nu.

"Mamma och Pappa
se vad jag kan
jag kan nu gå
och jag hoppar lite grand
för mina vingar de bär mig
varthän jag än vill
Flyger dit där ni är
och följer Er och mina bröder

Fast ni inte ser mig
så är jag alltid där
någonstans runt om Er

i universums stora sfär
För jag färdas över ängar
bärs upp av en vind
tittar till Er och flyger ner
och ger en puss på Er kind

Jag samlar Era tårar
och fyller på vår brunn

vars vatten blir till regn
som landar på Er mun
och tränger in i Era själar
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att Ni inte får

ha mig intill Er

närhelst Ni än vill
ge mig all världens kramar,
vad jag än vill och lite till
För Ni vill visa Er kärlek
ge mig allt så fint
men Mamma och Pappa, Er kärlek
känns från jorden o ända hit

Jag säger stolt till de andra
små änglar som är här
Titta - det är min mamma och Pappa!
och de håller mig så kär
Jag lyser utav stolhet
som blir till stjärnans ljus
som Ni ser om natten
när det släckts i varje hus

För jag är den stjärna
som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom Er

som alltid stannar kvar"

I och med detta inlägg kommer jag att sluta blogga här...kanske gör jag en ny blogg när jag har ork, men denna blogg har nog gjort sitt syfte nu. Den har släppt fram sorgen när jag har behövt det och den finns kvar när jag vill gå tillbaka och läsa den. Det har hjälpt mig att få skriva av mig men sorgen fortsätter tyvärr och förhoppningen är att det ska lätta med tiden.

<3 STORT GRATTIS VIDAR PÅ DIN DAG <3 

<3 VI ÄLSKAR DIG!! <3

Årsdagen närmar sig...

Nu är det länge sen jag skrivit en inlägg här i bloggen. Men det är nog för att jag har mått förhållandevis bra på sistone. Nu känner jag däremot att det är dags för ett inlägg. Och vad ser jag när jag loggar in, jo att det är 10 månader sedan vi förlorade vår lille prins. Att årsdagen närmar sig, det känns i hela kroppen just nu. Kanske därför jag drar på mig förkylning på förkylning...och blandat med allergi så mår jag S-K-I-T. I ett par veckors tid känner jag att minsta motgång sätter sig i huvudet, i kroppen och i hjärtat. När jag nämnde detta för min goda vän så tyckte hon inte att det var så konstigt. Hela jag motarbetar och trycker undan den kommande årsdagen för att orka med familj och jobb men kroppen är klokare än så! Den säger till att jag måste få vara ledsen och tycka att det är jobbigt, jag måste inte vara på topp hela tiden och orka med allt och alla. I dag är jag hemma med barnen, en är sjuk så jag försöker att bara vara, att inte ha så stora krav på mig fast den inre rösten säger att jag borde göra ditt och datt. Jag har en inre längtan om att årsdagen ska förflyta utan problem, men mitt inre säger redan nu att det antagligen kommer vara jättejobbigt. Men om jag tillåter mig själv att vara ledsen nu när jag känner mig ledsen så kanske inte trycket är så stort när den 11 juni närmar sig. Jag har varit några gånger i kyrkan på sistone, dels med kören för att sjunga och sedan har jag börjat som kyrkvärd. Nu kan jag äntligen gå in i kyrkan utan att få en knut i magen, utan att se en liten vit kista där framme framför altaret. Nu känner jag inre frid när jag kommer in i kyrkan, jag tänder alltid ett ljus för Vidar och känner hur kyrkorummet helar mig. När man tittar ut genom fönstret idag så kan man inte tro att det är sommar om två månader, snön vräker ner och allt jag vill är att den ska tina bort så vi kan besöka vår ängel uppe på kyrkogården. Ta hand om varandra, ta inte varandra för givna och lev idag <3

Energitjuvar...

Jag läste ett bra blogginlägg idag och det handlade precis om de tankar jag haft i veckan. Ni hittar den här...

http://elisabethgimsoy.blogg.no/1330189135__sette_grenser_.html

...den handlar om att sätta gränser, att avstå från energitjuvar, lägga fokus på familj och vänner som GER energi och inte dränerar mig på energi, men lika mycket om att jag själv inte vill vara/bli en energitjuv. Något att fundera på...

Just nu önskar jag att jag kunde vinna lite pengar så jag kunde ta med min familj på en resa till solen och värmen. Jag tror det skulle vara balsam för själen. En resa tillsammans, gärna ett par veckor, utan tankar på skola och jobb, en chans att bara få umgås och ha det bra tillsammans. Vi har så mycket tid att ta igen, tid som vi lagt på att sörja och gråta, tid som vi behöver lägga på att skratta tillsammans. Nu är ju verkligheten lite annorlunda, så vi får fokusera på våra lediga kvällar och helger tillsammans <3 och ikväll blir det mys tillsammans framför Gladiatorerna.

Ha en underbar lördag alla fina vänner där ute <3

8 månader...

Lilla änglaprinsen skulle varit 8 månader...känns jobbigt att tänka på!! Det går inte EN dag utan att Vidar finns med oss och det är precis så det ska vara. Jag kan bara prata för mig själv men jag tänker på honom varje dag.

Jag har börjat sjunga i kyrkokören igen, jag tänkte som så att förra "terminen" koncentrerade jag mig på att få ut aggressioner via boxen och denna termin ska jag satsa på det själsliga. Jag behöver ro i själen! Första gången jag skulle åka på körövning så hände något märkligt med mig. När jag satt i bilen och kom till Strömsund (halvvägs mellan hemmet och församlingshemmet) så började hjärtat skena, pulsen var skyhög och jag fick massor av ångest. Massor av känslor dök upp i kroppen.
- Tänk om de skulle böra prata om Vidar och det jag varit med om?
- Tänk om INGEN skulle säga nåt?
- Tänk om jag skulle tvingas sjunga sånger som bara påminde om allt jobbigt? Det var tre av tusen frågor som poppade upp i mitt huvud och jag fick nästan panik?? Det gick bra, mer säger jag inte...men jag tänkte att jag skulle ge det några gånger och se hur det kändes.

Sist när vi hade övning så skulle vi sjunga åtminstone en av låtarna som kören sjöng på allhelgona, då jag satt i kyrkbänken som en anhörig på en minnesgudstjänst över Vidar. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag visste inte hur jag skulle göra för att orka vara kvar på övningen. Som tur var är det ju min bästa vän som håller i övningen, så jag kunde stanna kvar efteråt och prata med henne...gråta lite och prata om mina känslor. Vi får se hur det går på söndag då det är tänkt att vi ska sjunga dessa sånger i kyrkan, men jag har förvarnat henne att om jag inte klarar det så kommer jag inte att vara med.

Samma dag, på väg hem från jobbet, så fick jag en längtan efter att besöka Vidar på graven, men eftersom det är så mycket snö där nu så vet jag att vi inte ens kommer att se den om vi åker upp! Detta känns ju fruktansvärt, men läget är som det är, inte mycket att göra åt utan det är bara att vänta och hoppas på att våren kommer fort. När jag kom hem den dagen så kom min man in med dagens post, vad ligger där? Jo reklam-blöjor från ett företag...lagom att passa en liten bebis på 8 månader! Usch, då blir man inte bara påmind om att jag fick en liten Vidar utan även att han inte lever och kan använda dessa blöjor. Så dagen var fylld av smärtsamma påminnelser :( Som vanligt när det går längre stunder tills jag "bryter ihop" så känns det jobbigt när det händer. Resterande av veckan har jag varit såååå trött och slut.

Nu har det alltså gått 8 månader, och som Melissa Horn sjunger..."jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra" ...men nog är det tungt...och nog önskar jag att det gick att skruva tillbaka tiden så jag kunde rädda min lilla pojke!

Men jag är ändå tacksam för att jag orkar gå vidare, att jag har den styrkan och kraften...även om det kommer jobbiga dagar så känner jag mig lugnare, ser på barnen att de mår bättre när jag mår bättre och det gör mig också gladare.

Förutom mina egna barn så får jag gosas på andras små barn hela dagarna, och det är helt underbart fantastiskt. Hoppas att vi alla (inklusive jag själv) kan försöka komma ihåg att visa våra barn hur fantastiska de är. De är de värda!! <3

Veckan som gått...

Finns det nåt som gör så ont i hjärtat som att se ens barn vara sjuka? Nu är det ju inget allvarligt, men de ringde från skolan och sa att jag var tvungen att hämta sonen som blivit sjuk. Naturligtvis är jag ju mitt uppe i inskolningar på jobbet och jag har svårt att åka hem om det skulle behövas. Som tur är har barnen en underbar mormor (och jag har en underbar mamma) som kunde ställa upp och hämta honom. Han fick feber och nu ikväll slocknade han och var varm som en kamin. Då gör det ont i hjärtat. Han är ju inte dödssjuk men att se barnen utslagna på soffan är inte kul!

På jobbet går allt som det ska. Inskolningarna har gått jättebra, vilket är en stor lättnad och nästa vecka får vi två nya barn. Spännande! En av papporna sa idag: Jag tycker synd om er som ska stå ut med våra barn hela dagarna när de är som vildast. Jag svarade från hjärtat: Vi har väldens bästa jobb, som får busa och kramas med alla dessa små underbara människor hela dagarna. Det blir jag lycklig av! :D

Jag har pratat om Vidar i veckan, utan att känna en stor sorg och ett stick i hjärtat...jag vet att det kommer att komma fler downperioder men det känns så skönt att det känns lättare ibland! Jag kommer aldrig att glömma eller förstå men jag vill lära mig att leva med det, som en kärleksfull erfarenhet inte som något stort och svart! Oj nu blev det jobbigt :(

Nu ska jag fixa fram lite fredagsmys till barnen, se till att få dricka i feberpojken och kanske slå på en film! Maken ska säkert ha hjälp med faktureringar i kväll, det brukar vara fredagsnöjet för oss ;)

KRAM <3

Vänner!

Vart vore vi utan våra vänner?? I går kväll kom bästa Outi till mig. Det var så trevligt att få sitta och surra i flera timmar. Jag insåg efteråt att det var precis vad jag behövde och någonting jag verkligen saknat. Vi har alltid barn eller våra karlar runt omkring oss och nu kunde vi sitta ostört och prata om allt och inget! Önskar bara att vi kunde göra det oftare. <3 Tack för att du finns vännen! <3

Minstingen är på kalas och ska snart hämtas hem och sedan ska jag börja laga mat så vi hinner äta innan hockeyn. Håller tummarna på att det blir en bra match!

7 månader...

skulle vår lilla ängel varit nu. Jag känner mig så nere, deppig och ledsen! Ska det vara så här varje månad framöver? Jag skyller min nedstämdhet på en massa annat men det slår mig att jag känt mig ledsen ett par dagar, och det stämmer ju bra, det var den 11 januari i onsdags. På tisdag kväll kände jag för första gången på 1,5 vecka att jag kände mig ledsen...inte så konstigt faktiskt. Kroppen känner kanske på sig det där? Jag pratade med en bekant i tisdags och hon berättade att hon väntade barn till sommaren (jag hade hört det tidigare men det blev mer verkligt när hon sa det själv). Hennes yngsta är drygt ett år...det känns inte rättvist, men det är det ju inte heller. Livet är ju inte det, vilket vi bittert har fått erfara!! Jag unnar de verkligen barnet, men jag önskar att jag hade mitt barn här också!

Usch, nu blev det här ett deppigt inlägg igen!!

Mitt jobb!! Det är underbart roligt. I veckan har vi börjat med inskolningar och det är så skoj! Mycket att göra inför barnens ankomst men det håller tankarna borta. Datorerna på jobbet gör mig tokig så jag jobbar mycket hemma på kvällarna, annars skulle jag sitta där än och se hur den säger "bearbetar". Jag sover inte som jag ska, för få timmar och för oroligt, vilket kanske bidrar till att jag känner mig nere. Min man är på fest i kväll och jag sitter här och tycker synd om mig själv. Jag lider inte alls av att vara ensam med barnen, men jag hade behövt honom hemma. Han har jobbat massor i veckan och så även jag. Jag är egoistisk och känner att jag hade behövt honom i kväll, få prata och kramas och kanske gråta ut lite. Han behöver nog vara med kompisar och slippa mina tårar!

I morgon ska vi ta med barnen på hockey i Coop Arena. Det längtar jag efter. Före det tänkte jag föreslå att vi ska åka upp till änglaprinsen. Det har snöat MASSOR de sista dygnen så graven syns inte ens där uppe. Vi måste skotta fram den och tända lite ljus. Det gör så ont att veta att den är översnöad.

Nu har barnen somnat efter att ha lyssnat på några kapitel ur Vargbröder. Jag ska slå på en film och krypa upp i soffan och bara känna lugnet. Det behöver jag!