Finns det nåt som gör så ont i hjärtat som att se ens barn vara sjuka? Nu är det ju inget allvarligt, men de ringde från skolan och sa att jag var tvungen att hämta sonen som blivit sjuk. Naturligtvis är jag ju mitt uppe i inskolningar på jobbet och jag har svårt att åka hem om det skulle behövas. Som tur är har barnen en underbar mormor (och jag har en underbar mamma) som kunde ställa upp och hämta honom. Han fick feber och nu ikväll slocknade han och var varm som en kamin. Då gör det ont i hjärtat. Han är ju inte dödssjuk men att se barnen utslagna på soffan är inte kul!
På jobbet går allt som det ska. Inskolningarna har gått jättebra, vilket är en stor lättnad och nästa vecka får vi två nya barn. Spännande! En av papporna sa idag: Jag tycker synd om er som ska stå ut med våra barn hela dagarna när de är som vildast. Jag svarade från hjärtat: Vi har väldens bästa jobb, som får busa och kramas med alla dessa små underbara människor hela dagarna. Det blir jag lycklig av! :D
Jag har pratat om Vidar i veckan, utan att känna en stor sorg och ett stick i hjärtat...jag vet att det kommer att komma fler downperioder men det känns så skönt att det känns lättare ibland! Jag kommer aldrig att glömma eller förstå men jag vill lära mig att leva med det, som en kärleksfull erfarenhet inte som något stort och svart! Oj nu blev det jobbigt :(
Nu ska jag fixa fram lite fredagsmys till barnen, se till att få dricka i feberpojken och kanske slå på en film! Maken ska säkert ha hjälp med faktureringar i kväll, det brukar vara fredagsnöjet för oss ;)
KRAM <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar