fredag 13 januari 2012

7 månader...

skulle vår lilla ängel varit nu. Jag känner mig så nere, deppig och ledsen! Ska det vara så här varje månad framöver? Jag skyller min nedstämdhet på en massa annat men det slår mig att jag känt mig ledsen ett par dagar, och det stämmer ju bra, det var den 11 januari i onsdags. På tisdag kväll kände jag för första gången på 1,5 vecka att jag kände mig ledsen...inte så konstigt faktiskt. Kroppen känner kanske på sig det där? Jag pratade med en bekant i tisdags och hon berättade att hon väntade barn till sommaren (jag hade hört det tidigare men det blev mer verkligt när hon sa det själv). Hennes yngsta är drygt ett år...det känns inte rättvist, men det är det ju inte heller. Livet är ju inte det, vilket vi bittert har fått erfara!! Jag unnar de verkligen barnet, men jag önskar att jag hade mitt barn här också!

Usch, nu blev det här ett deppigt inlägg igen!!

Mitt jobb!! Det är underbart roligt. I veckan har vi börjat med inskolningar och det är så skoj! Mycket att göra inför barnens ankomst men det håller tankarna borta. Datorerna på jobbet gör mig tokig så jag jobbar mycket hemma på kvällarna, annars skulle jag sitta där än och se hur den säger "bearbetar". Jag sover inte som jag ska, för få timmar och för oroligt, vilket kanske bidrar till att jag känner mig nere. Min man är på fest i kväll och jag sitter här och tycker synd om mig själv. Jag lider inte alls av att vara ensam med barnen, men jag hade behövt honom hemma. Han har jobbat massor i veckan och så även jag. Jag är egoistisk och känner att jag hade behövt honom i kväll, få prata och kramas och kanske gråta ut lite. Han behöver nog vara med kompisar och slippa mina tårar!

I morgon ska vi ta med barnen på hockey i Coop Arena. Det längtar jag efter. Före det tänkte jag föreslå att vi ska åka upp till änglaprinsen. Det har snöat MASSOR de sista dygnen så graven syns inte ens där uppe. Vi måste skotta fram den och tända lite ljus. Det gör så ont att veta att den är översnöad.

Nu har barnen somnat efter att ha lyssnat på några kapitel ur Vargbröder. Jag ska slå på en film och krypa upp i soffan och bara känna lugnet. Det behöver jag!

5 kommentarer:

  1. Ta hand om dig älskade moster!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker, men det är inte så lätt! Tänker hela tiden på att alla andra ska ha det bra, själv hamnar jag sist...men det straffar sig :P Älskar dig gumman!

      Radera
  2. Jag tror inte din lilla pojke är ledsen för att hans grav är översnöad. Han sitter på ett moln uppe i himlen och har det varmt och gott och önskar att hans mamma ska bli glad igen.
    /Magdalena

    SvaraRadera
  3. Cicki <3 jag förstår och känner precis din smärta med all snö på graven... har själv haft denna tunga känsla och drabbats av oro, smärta och förtvivlan... Men en dag mötte jag en äldre dam på gravgårn, som sa; så vacket och mjukt med snön, som ett varmt härligt duntäcke, som omsluter och ger de våra värme! Hon såg så blid och nöjd ut, hennes ord har jag tvingat mig att tänka på , varje gång det har gjort ont. Det har hjälp mig ( lite iaf ) <3
    KRAMAR KARIN

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det måste jag nog börja tänka på jag med, för det gör verkligen ont! Tack Karin!

      Radera