Julen närmar sig...

Vilka jobbiga veckor jag har haft på sistone. Jag tror min man har varit riktigt orolig för mig. Han har försökt få mig att sjukskriva mig men som den trogna arbetsmyran jag är så har jag kämpat på.

I torsdags hade jag en tid hos min kurator på SUS. Egentligen skulle jag dit veckan före, eftersom jag kände att jag MÅSTE FÅ EN TID, då allt kändes super jobbigt, men naturligtvis så hamnade jag i en bilkö på E4:an och missade min tid. :( Nåväl, jag åkte dit i torsdags och satt hela min tid hos kuratorn och grät...jag grät så det sved i ögonen resten av dagen och det kändes som att huvudet skulle sprängas av utmattning. I alla fall...jag satt där och förklarade hur jag mådde, hur allt kändes och alla tillfällen som jag brutit ihop de senaste veckorna (det hade tagit kortare tid att berätta när jag känt mig glad). Jag förklarade att jag inte tyckte att jag kunde sjukskriva mig, jag har ju bara en dryg vecka kvar på mitt jobb sen ska jag vara ledig en vecka innan nästa jobb ska påbörjas (återkommer till det). Då säger min kloka och förnuftiga kurator (och det här är varför det är så bra att prata med någon utomstående som ser allt lite klarare och förnuftigare och som varken dömer eller som jag inte behöver förklara mig för)...hon säger alltså: "Cicki, jag tänker så här. Är det inte bättre att du går till läkaren, förklarar hur du mår och ser om du blir sjukskriven. I stället för att jobba in i det sista före jul och sedan gråta hela julhelgen för att du är så slut, så kanske du kan få vara sjukskriven, vila upp dig, ta hand om dig själv och din familj och så kanske du orkar med det nya jobbet när det börjar? Eller?" Min kloka kurator!!

Jag bestämde mig för att boka en tid hos läkaren och redan innan jag gick in så skakade jag av spänning. Jag fick nämligen inte komma till MIN läkare utan var tvungen att dra en snabbversion över det senaste halvåret till en okänd läkare, samtidigt som jag grät FLODER. Jag tycker nämligen att det är jättejobbigt att dra allt för okända människor. Det tar enormt mycket energi! I början efter Vidars död så hade jag lättare för att prata om det (jag var nog så chockade och borta) men nu blir det jobbigare och jobbigare för varje gång.

Men läkaren var också en KLOK kvinna...hon sa direkt att hon ville sjukskriva mig, ordinerade mig vila och att ta hand om mig själv.

Nästa pärs blev att gå tillbaka till jobbet och berätta för mina kollegor att de måste klara sig utan mig, söka efter en vikarie för nästa vecka eftersom mitt hjärta, min själ och min kropp säger att det här inte fungerar längre. Jag känner inte de så bra så jag visste hur de skulle reagera, men de tog det jättebra. Jag har ju heller aldrig sagt åt dem att jag mått dåligt eller att jag har haft jättetunga veckor så jag tänkte att de kanske inte skulle förstå. Men det gjorde dem och då var det så mycket enklare att packa ihop sina saker och åka hem. Tack för det G, K och E!!! God Jul till Er alla!

Så nu är jag sjukskriven, med vila som ordination, innan jag ska börja mitt nya jobb. Som jag längtar! Jag hoppas verkligen att det blir jättebra. Jag och en till tjej (vet inte vem än) ska tillsammans vara med och öppna en tillfällig avdelning på en fsk. Det blir lite annat än att hoppa in som vikarie eller vara resurs. Håller tummarna att det här blir bra! :)