När ska det lätta??

Två veckor har gått sedan sista inlägget, två veckor som jag jobbat hårt på att förtränga min sorg och saknaden efter min minsta älskling. Men nu går det inte längre!

I torsdags höll jag och min man på att stycka ett lamm och vi pratade om julen och julklappar. Då säger han: Men den här julen blir då inte speciellt rolig! Snabbt frågade jag då: Varför då? Då tittade han bara på mig precis som att jag inte var riktigt klok. Då slog det mig...vi kommer ju inte att ha vår Vidar hos oss!! Till jul skulle han varit 6 månader och kanske börjat ta sig fram på golvet lite.  Jag insåg att jag har gjort väldigt mycket för att trycka tillbaka min sorg. Jag tänker på Vidar varje dag och vi pratar om honom varje dag men jag avskärmar mig från honom väldigt mycket. Jag har ju börjat på ett nytt jobb och har nu jobbat tre veckor där. Tre jobbiga veckor. Barnen och kollegorna är underbara men jag får jobba så hårt för att inte bryta ihop. Jag måste tränga undan Vidar för att ta mig igenom dagarna utan att falla ihop i en hög. Det tar så mycket energi och samtidigt undrar jag hur mycket som syns utåt - på jobbet, hemma och bland folk. I går på jobbet så hade jag sovvilan med de minsta, och när jag låg därinne och hörde barnen somna en efter en så kom tårarna. Jag fick verkligen klappa mig själv hårt på kinderna och säga till mig själv att skärpa mig. Jag kan ju inte bryta ihop på jobb!!! Det spelar ingen roll om du skulle säga att de har förståelse för det...de förstår ändå inte. 

I natt var Vidar hos mig igen. En underbar dröm men som alltid så blir dagen efteråt så jobbig. Jag är ledsen hela dagen och hittar inte glädjen i vardagen. I morgon är det första advent och det som är en glädjens högtid känns bara HEMSK! Kan vi hoppa över julen det här året och gå mot sommar och värmen snart igen? 

Jag läste en artikel i Kuriren idag om en kvinna som förlorat sitt barn i v 36. Hon hade börjat jobba igen efter en månad, och nu ett år senare har hon en bebis på ca 1 månad. Hur har hon klarat av det? Det har gått 5,5 månad nu och jag undrar fortfarande hur jag ska orka ta mig igenom varje ny dag. Varje morgon finns tanken där: kan jag inte bara få krypa ner under täcket och stanna där?? Måste jag vara så duktig och perfekt och klara av livet så det utåt ser ut som allt är så bra? Får jag bryta ihop? Och det största frågan av alla: När ska det börja kännas bättre?