Hötlovet började riktigt trevligt! Vi åkte på badhuset med våra vänner Ida, Viktor och Hanna. Vi hade en underbar eftermiddag tillsammans och sedan bar det av hemåt för middag och styckning av en älgkalv. Nu har vi lite mer kött i frysen, känns bra när vi har en lång vinter framför oss.
På morgonen har vi varit på spökfest på barnens förskola/fritids. Jag har slängt ihop en fudgekaka som jag tog med till luftlandet i Råneå. En aktivitet som anordnas av Råneå Brottarklubb, som brottarmamma ställer jag upp och bakar fika som klubben sedan säljer där borta. Barnen har busat och ätit socker för en hel vecka framåt. Men nu är de nöjda och roar sig bra här hemma.
I allt vi gör så finns får älskade Vidar med oss och barnen tänker på honom varje dag. "Tänk om vi hade haft Vidar nu, då hade vi kunnat..." eller "...då kunde vi köpa en sån här till honom." eller "...då kunde han ligga här och mysa med oss."
Förra helgen var vi och besökte några bekanta till oss som fått en pojke nio veckor för tidigt. Han är nu drygt tre månader och väger ca 4 kg. Jag fick låna honom en stund och han somnade på min mage. Då tittade Robin på mig och konstaterade att "Mamma, jag önskar att vi hade våran Vidar hos oss!" och jag kunde inte annat än hålla med. Det kändes så skönt att få sitta där och hålla om detta lilla knytte och lukta in den där speciella doften som små bebisar har. Veckan som följde var jättejobbig. Vidar fanns i mina tankar hela tiden och jag drömde om honom och längtade efter honom. Jag drömde om en levande Vidar som mitt äldsta barn var så duktig på att hjälpa mig med. Jag vaknade med ett leende på läpparna för att i nästa sekund inse att det faktiskt bara var en dröm, en dröm som inte kan gå i uppfyllelse. Än en gång gick jag in i ett mörker med många tårar, tankar och funderingar. Om ni läser detta, ni föräldrar till detta knytte, så ska ni veta att ni har en underbart vacker son och jag är glad för att vi fick tillfället att mysa med honom. Att jag sedan blev ledsen efteråt tar jag inte som något negativt, jag ser det mer som att det var en del av min sorg.
I helgen under 10-års jubileet fick jag än en gång tillfället att mysa med en drygt 3 månader gammal bebis, denna gång en vacker liten tjej. Tänk vilken tur att det finns små sockergryn runt oss som vi får mysa med. :)
Nä nu är det dags att slänga ihop lite middag, som vanligt har jag ingen framförhållning så det blir det det blir. ;) Kvällen består nog av hockey i Jämtögården och innebandyträning för äldsta sonen!
Ha det bra alla där ute! KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar