5 månader av sorg och saknad...

I går skulle vår minsta lilla prins varit 5 månader...det har varit fem månader av stor sorg och en fruktansvärd saknad. Det känns som om någon tagit bort en del av min egen kropp, som att jag är stympad. Det är en hemsk daglig smärta som man till slut lär sig att leva med men som tar så mycket av min ork, energi, glädje och livslust. (Var inte oroliga alla ni som läser det här, jag är inte självmordsbenägen. Jag har tre pojkar som jag lever för och som jag aldrig skulle svika så länge jag själv har något att säga till om!! )

Jag har funderat hela veckan fram och tillbaka på andra människors syn av mig. Många säger att jag är så stark, positiv, att det är roligt att jag ändå kan skratta och vara glad. Att min glädje smittar av sig. Hur mycket är ett spel från min sida? Inte tycker jag att livet är jätteroligt precis! Men jag har inte hjärta att tynga alla andra med min bottenlösa sorg. Jag orkar inte dra ner alla i mitt träsk av ältande, gråt, sorg och förtvivlan. Inte min älskade man, inte min mamma, min bästa vän och andra nära och kära. Trots att de försäkrar mig att det är helt ok. Jag håller det för mig själv och gråter när jag inte behöver förklara mig och framförallt försvara mig.

Jag trodde där ett tag att sorgen minskat och jag tyckte att livet inte var så tokigt ändå, trots motgångar, men jag har insett att det är JAG som lärt mig leva med sorgen och smärtan. Jag tänker på Vidar VARJE DAG, barnen nämner honom varje dag och jag längtar så mycket efter honom. Så fort jag tar in honom i mina tankar så känns smärtan så där olidlig. Jag tror att jag lärt mig att gömma bort honom för att jag är tvungen att ha en vardag som fungerar med övriga familjen och framförallt för att jag måste klara jobbet, men så fort jag känner att det är tillåtet, så tar jag fram honom igen och kan släppa på alla "duktighets spärrar".

Jag träffade en vän på stan i går som erkände att hon inte visste hur hon skulle vara inför mig. Hon visste inte om det var ok att visa glädje över sin bebis inför mig. Det är det verkligen!! Jag ska erkänna att under de första veckorna tyckte jag att livet var fruktansvärt orättvist som lät andra föräldrar få behålla sina bebisar medan vi förlorade vårt barn. Det var en del av min sorgeprocess att få vara arg och bitter. Nu ber jag för att ingen ska behöva gå igenom detta igen. Jag ÄLSKAR barn, och bebisar är ju något alldeles speciellt. Så alla ni som har betänkligheter...fly inte, håll er inte undan, vi behöver er alla, stora som små. Det förklarade jag för denna vän också (jag hoppas att du förstod det). Det är jobbigt många gånger att se alla dessa underbart fina bebisar men det är oerhört läkande också. Jag är så glad för allas eran skull och jag hoppas att ni inte tar varandra för givet. Stor kram vännen!! ( .. och jag håller med dig, det är så synd att vi inte fick vara föräldralediga tillsammans som vi hade planerat.)


<3 I morgon är det Fars dag och den ska vi fira utan dig lilla Vidar. Du kommer alltid att vara saknad lillhjärtat, du fattas oss och vi är inte kompletta utan dig! Min tröst är att jag känner dig runt om oss, jag känner att du är med oss i allt vi gör. Min tro är att vi ska träffas igen en dag, utan den tron skulle jag inte orka gå vidare. <3