Gott Nytt År till alla mina vänner!
Julen har varit så jobbigt, med många tårar och stor saknad och längtan efter lilla Vidar. Det är jobbigt att åka upp på graven och behöva skotta fram den för att kunna tända några ljus och prata med honom. Jag längtar till våren och sommaren när snön försvinner och vi kan få tillbaka en fin gravplats.
Nu är ett år till ända, ett hemskt år på många sätt. Fyra begravningar, varav två där åldern tog ut sin rätt. De andra två är helt ofattbara! Jag sa till min man en natt när vi satt och tittade på kort: jag förstår fortfarande inte vad meningen med det här är? Vad var det för mening med att Vidar skulle dö? Alla säger att det var meningen, Gud har en plan för Vidar och för oss, men vad är det för mening då? Den som är klok nog att förstå, kan väl meddela mig så kanske jag får sinnesro! Eller ska jag bara acceptera att det är mer än jag kan ta in??
Nu har vi börjat ett nytt år. 2012. Jag undrar vad det året har med för oss? Jag vet att även detta år kommer vara jobbigt, vi har inte sörjt klart, inte på länge. Jag har börjat fundera på om det kanske tar längre tid att sörja när man har tre barn sedan förut. Jag har ju inte all tid i världen att sätta mig ner och sörja, jag kan inte sörja när jag vill och när tiden sen kommer så blir det så fruktansvärt jobbigt. Kan det vara så?
31 december började med ett behövligt samtal med min vän Ida. Kloka Ida, jag blir så lugn efter ett samtal med dig, det kan inte vara lätt att stå bredvid och försöka hjälpa ett vrak som mig, men du gör det bra! :) Sedan åkte vi upp till änglaprinsen och tände två ljus och två marschaller. Det lyste upp fint! 2011 avslutades tillsammans med min älskade man, mina små killar och en bunt härliga vänner som kom hit för att fira in det nya året med oss. Vi åt en massa god mat, surrade och hade trevligt. Jag fick gråta lite däremellan när jag gick in på FB och läste ett par inlägg från min farbror i Norge. Det känns skönt att veta att det finns de som har oss i sina tankar fast de är långt borta. Jag ber om en massa styrka för att orka gå vidare och framåt. Jag konstaterade idag att det måste börja lätta snart, det måste börja gå längre tid mellan djupdykningarna ner i sorgen, annars vet jag inte hur jag ska orka. Jag hinner inte mer än komma upp ovanför vattenytan och fylla lungorna med ny luft så känns det som att jag sjunker ner på botten igen! Men jag måste försöka fundera på vad jag behöver just nu (tack Ida för den tanken). Vad behöver jag göra för att det ska bli lättare? En fundering så här på det nya året....
Det nya året börjar även med nytt jobb, redan imorgon! Jag längtar, samtidigt som det känns lite nervöst och spännande. Men jag hoppas och ber att det kan vara en positiv nystart för mig! Jag får fortsätta att ta ett steg framför det andra, en dag i taget och hoppas att det tar mig framåt, vidare och gör mig gladare med tiden.
Min man sover fortfarande, med feber i kroppen och jätte ont i halsen. jag ska krypa ner i soffan med barnen under deras täcken och bara MYSA! Kärlek till er alla <3
Godt nyttår!
SvaraRaderaJeg tenker masse på dere!
Stor klem fra Hanne:)
Ønsker dokker ett godt og bedre nyttår enn 2011 har vært.
SvaraRaderaLes bloggen din med tårer i øyan, det skal ikkje være enkelt å være menneske, livet består av medgang og motgang. Man får forsøke å trøste seg med at når man é lengst nede, kan det bare gå en vei og det é oppover.
Hadde lyst til å poste en liten sak her som har vært en trøstfor mæ når livet har vært vanskelig og alt bare har vært elendighet:
Fotspor i sanden
En natt hadde en mann en drøm. Han drømte at han spaserte langs stranden sammen med Herren!
Over himmelen kom bilder fra livet hans til syne. For hvert bilde han så, oppdaget han at det var to par fotspor i sanden; det ene var hans egne, og det andre var Herrens.
Da det siste bilde fór forbi over himmelen, så han tilbake på fotsporene i sanden.
Han la merke til at mange ganger i livets løp var det bare ett par fotspor.
Da oppdaget han også at det var de gangene da livet hans hadde vært vanskeligst og mest smertefullt.
Dette forsto han ikke, så han spurte Herren: -Herre, du sa en gang at da jeg bestemte meg for å følge deg, så ville du alltid gå med meg og aldri forlate meg.
Men nå ser jeg at da min nød var størst og livet vanskeligst å leve, da er det bare ett par fotspor. Jeg forstår ikke hvorfor du forlot meg da jeg trengte deg mest.
Da svarte Herren: -Mitt kjære og dyrebare barn! Jeg elsker deg og vil aldri forlate deg.
De gangene i livet ditt da prøvelsene og lidelsene dine var størst – og du bare kan se ett spor i sanden, det var de gangene da jeg bar deg i armene mine.
Nyttårs klem fra Jan Petter m/fam.