Jag läste ett bra blogginlägg idag och det handlade precis om de tankar jag haft i veckan. Ni hittar den här...
http://elisabethgimsoy.blogg.no/1330189135__sette_grenser_.html
...den handlar om att sätta gränser, att avstå från energitjuvar, lägga fokus på familj och vänner som GER energi och inte dränerar mig på energi, men lika mycket om att jag själv inte vill vara/bli en energitjuv. Något att fundera på...
Just nu önskar jag att jag kunde vinna lite pengar så jag kunde ta med min familj på en resa till solen och värmen. Jag tror det skulle vara balsam för själen. En resa tillsammans, gärna ett par veckor, utan tankar på skola och jobb, en chans att bara få umgås och ha det bra tillsammans. Vi har så mycket tid att ta igen, tid som vi lagt på att sörja och gråta, tid som vi behöver lägga på att skratta tillsammans. Nu är ju verkligheten lite annorlunda, så vi får fokusera på våra lediga kvällar och helger tillsammans <3 och ikväll blir det mys tillsammans framför Gladiatorerna.
Ha en underbar lördag alla fina vänner där ute <3
lördag 25 februari 2012
fredag 10 februari 2012
8 månader...
Lilla änglaprinsen skulle varit 8 månader...känns jobbigt att tänka på!! Det går inte EN dag utan att Vidar finns med oss och det är precis så det ska vara. Jag kan bara prata för mig själv men jag tänker på honom varje dag.
Jag har börjat sjunga i kyrkokören igen, jag tänkte som så att förra "terminen" koncentrerade jag mig på att få ut aggressioner via boxen och denna termin ska jag satsa på det själsliga. Jag behöver ro i själen! Första gången jag skulle åka på körövning så hände något märkligt med mig. När jag satt i bilen och kom till Strömsund (halvvägs mellan hemmet och församlingshemmet) så började hjärtat skena, pulsen var skyhög och jag fick massor av ångest. Massor av känslor dök upp i kroppen.
- Tänk om de skulle böra prata om Vidar och det jag varit med om?
- Tänk om INGEN skulle säga nåt?
- Tänk om jag skulle tvingas sjunga sånger som bara påminde om allt jobbigt? Det var tre av tusen frågor som poppade upp i mitt huvud och jag fick nästan panik?? Det gick bra, mer säger jag inte...men jag tänkte att jag skulle ge det några gånger och se hur det kändes.
Sist när vi hade övning så skulle vi sjunga åtminstone en av låtarna som kören sjöng på allhelgona, då jag satt i kyrkbänken som en anhörig på en minnesgudstjänst över Vidar. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag visste inte hur jag skulle göra för att orka vara kvar på övningen. Som tur var är det ju min bästa vän som håller i övningen, så jag kunde stanna kvar efteråt och prata med henne...gråta lite och prata om mina känslor. Vi får se hur det går på söndag då det är tänkt att vi ska sjunga dessa sånger i kyrkan, men jag har förvarnat henne att om jag inte klarar det så kommer jag inte att vara med.
Samma dag, på väg hem från jobbet, så fick jag en längtan efter att besöka Vidar på graven, men eftersom det är så mycket snö där nu så vet jag att vi inte ens kommer att se den om vi åker upp! Detta känns ju fruktansvärt, men läget är som det är, inte mycket att göra åt utan det är bara att vänta och hoppas på att våren kommer fort. När jag kom hem den dagen så kom min man in med dagens post, vad ligger där? Jo reklam-blöjor från ett företag...lagom att passa en liten bebis på 8 månader! Usch, då blir man inte bara påmind om att jag fick en liten Vidar utan även att han inte lever och kan använda dessa blöjor. Så dagen var fylld av smärtsamma påminnelser :( Som vanligt när det går längre stunder tills jag "bryter ihop" så känns det jobbigt när det händer. Resterande av veckan har jag varit såååå trött och slut.
Nu har det alltså gått 8 månader, och som Melissa Horn sjunger..."jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra" ...men nog är det tungt...och nog önskar jag att det gick att skruva tillbaka tiden så jag kunde rädda min lilla pojke!
Men jag är ändå tacksam för att jag orkar gå vidare, att jag har den styrkan och kraften...även om det kommer jobbiga dagar så känner jag mig lugnare, ser på barnen att de mår bättre när jag mår bättre och det gör mig också gladare.
Förutom mina egna barn så får jag gosas på andras små barn hela dagarna, och det är helt underbart fantastiskt. Hoppas att vi alla (inklusive jag själv) kan försöka komma ihåg att visa våra barn hur fantastiska de är. De är de värda!! <3
Jag har börjat sjunga i kyrkokören igen, jag tänkte som så att förra "terminen" koncentrerade jag mig på att få ut aggressioner via boxen och denna termin ska jag satsa på det själsliga. Jag behöver ro i själen! Första gången jag skulle åka på körövning så hände något märkligt med mig. När jag satt i bilen och kom till Strömsund (halvvägs mellan hemmet och församlingshemmet) så började hjärtat skena, pulsen var skyhög och jag fick massor av ångest. Massor av känslor dök upp i kroppen.
- Tänk om de skulle böra prata om Vidar och det jag varit med om?
- Tänk om INGEN skulle säga nåt?
- Tänk om jag skulle tvingas sjunga sånger som bara påminde om allt jobbigt? Det var tre av tusen frågor som poppade upp i mitt huvud och jag fick nästan panik?? Det gick bra, mer säger jag inte...men jag tänkte att jag skulle ge det några gånger och se hur det kändes.
Sist när vi hade övning så skulle vi sjunga åtminstone en av låtarna som kören sjöng på allhelgona, då jag satt i kyrkbänken som en anhörig på en minnesgudstjänst över Vidar. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag visste inte hur jag skulle göra för att orka vara kvar på övningen. Som tur var är det ju min bästa vän som håller i övningen, så jag kunde stanna kvar efteråt och prata med henne...gråta lite och prata om mina känslor. Vi får se hur det går på söndag då det är tänkt att vi ska sjunga dessa sånger i kyrkan, men jag har förvarnat henne att om jag inte klarar det så kommer jag inte att vara med.
Samma dag, på väg hem från jobbet, så fick jag en längtan efter att besöka Vidar på graven, men eftersom det är så mycket snö där nu så vet jag att vi inte ens kommer att se den om vi åker upp! Detta känns ju fruktansvärt, men läget är som det är, inte mycket att göra åt utan det är bara att vänta och hoppas på att våren kommer fort. När jag kom hem den dagen så kom min man in med dagens post, vad ligger där? Jo reklam-blöjor från ett företag...lagom att passa en liten bebis på 8 månader! Usch, då blir man inte bara påmind om att jag fick en liten Vidar utan även att han inte lever och kan använda dessa blöjor. Så dagen var fylld av smärtsamma påminnelser :( Som vanligt när det går längre stunder tills jag "bryter ihop" så känns det jobbigt när det händer. Resterande av veckan har jag varit såååå trött och slut.
Nu har det alltså gått 8 månader, och som Melissa Horn sjunger..."jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra" ...men nog är det tungt...och nog önskar jag att det gick att skruva tillbaka tiden så jag kunde rädda min lilla pojke!
Men jag är ändå tacksam för att jag orkar gå vidare, att jag har den styrkan och kraften...även om det kommer jobbiga dagar så känner jag mig lugnare, ser på barnen att de mår bättre när jag mår bättre och det gör mig också gladare.
Förutom mina egna barn så får jag gosas på andras små barn hela dagarna, och det är helt underbart fantastiskt. Hoppas att vi alla (inklusive jag själv) kan försöka komma ihåg att visa våra barn hur fantastiska de är. De är de värda!! <3
fredag 20 januari 2012
Veckan som gått...
Finns det nåt som gör så ont i hjärtat som att se ens barn vara sjuka? Nu är det ju inget allvarligt, men de ringde från skolan och sa att jag var tvungen att hämta sonen som blivit sjuk. Naturligtvis är jag ju mitt uppe i inskolningar på jobbet och jag har svårt att åka hem om det skulle behövas. Som tur är har barnen en underbar mormor (och jag har en underbar mamma) som kunde ställa upp och hämta honom. Han fick feber och nu ikväll slocknade han och var varm som en kamin. Då gör det ont i hjärtat. Han är ju inte dödssjuk men att se barnen utslagna på soffan är inte kul!
På jobbet går allt som det ska. Inskolningarna har gått jättebra, vilket är en stor lättnad och nästa vecka får vi två nya barn. Spännande! En av papporna sa idag: Jag tycker synd om er som ska stå ut med våra barn hela dagarna när de är som vildast. Jag svarade från hjärtat: Vi har väldens bästa jobb, som får busa och kramas med alla dessa små underbara människor hela dagarna. Det blir jag lycklig av! :D
Jag har pratat om Vidar i veckan, utan att känna en stor sorg och ett stick i hjärtat...jag vet att det kommer att komma fler downperioder men det känns så skönt att det känns lättare ibland! Jag kommer aldrig att glömma eller förstå men jag vill lära mig att leva med det, som en kärleksfull erfarenhet inte som något stort och svart! Oj nu blev det jobbigt :(
Nu ska jag fixa fram lite fredagsmys till barnen, se till att få dricka i feberpojken och kanske slå på en film! Maken ska säkert ha hjälp med faktureringar i kväll, det brukar vara fredagsnöjet för oss ;)
KRAM <3
På jobbet går allt som det ska. Inskolningarna har gått jättebra, vilket är en stor lättnad och nästa vecka får vi två nya barn. Spännande! En av papporna sa idag: Jag tycker synd om er som ska stå ut med våra barn hela dagarna när de är som vildast. Jag svarade från hjärtat: Vi har väldens bästa jobb, som får busa och kramas med alla dessa små underbara människor hela dagarna. Det blir jag lycklig av! :D
Jag har pratat om Vidar i veckan, utan att känna en stor sorg och ett stick i hjärtat...jag vet att det kommer att komma fler downperioder men det känns så skönt att det känns lättare ibland! Jag kommer aldrig att glömma eller förstå men jag vill lära mig att leva med det, som en kärleksfull erfarenhet inte som något stort och svart! Oj nu blev det jobbigt :(
Nu ska jag fixa fram lite fredagsmys till barnen, se till att få dricka i feberpojken och kanske slå på en film! Maken ska säkert ha hjälp med faktureringar i kväll, det brukar vara fredagsnöjet för oss ;)
KRAM <3
lördag 14 januari 2012
Vänner!
Vart vore vi utan våra vänner?? I går kväll kom bästa Outi till mig. Det var så trevligt att få sitta och surra i flera timmar. Jag insåg efteråt att det var precis vad jag behövde och någonting jag verkligen saknat. Vi har alltid barn eller våra karlar runt omkring oss och nu kunde vi sitta ostört och prata om allt och inget! Önskar bara att vi kunde göra det oftare. <3 Tack för att du finns vännen! <3
Minstingen är på kalas och ska snart hämtas hem och sedan ska jag börja laga mat så vi hinner äta innan hockeyn. Håller tummarna på att det blir en bra match!
Minstingen är på kalas och ska snart hämtas hem och sedan ska jag börja laga mat så vi hinner äta innan hockeyn. Håller tummarna på att det blir en bra match!
fredag 13 januari 2012
7 månader...
skulle vår lilla ängel varit nu. Jag känner mig så nere, deppig och ledsen! Ska det vara så här varje månad framöver? Jag skyller min nedstämdhet på en massa annat men det slår mig att jag känt mig ledsen ett par dagar, och det stämmer ju bra, det var den 11 januari i onsdags. På tisdag kväll kände jag för första gången på 1,5 vecka att jag kände mig ledsen...inte så konstigt faktiskt. Kroppen känner kanske på sig det där? Jag pratade med en bekant i tisdags och hon berättade att hon väntade barn till sommaren (jag hade hört det tidigare men det blev mer verkligt när hon sa det själv). Hennes yngsta är drygt ett år...det känns inte rättvist, men det är det ju inte heller. Livet är ju inte det, vilket vi bittert har fått erfara!! Jag unnar de verkligen barnet, men jag önskar att jag hade mitt barn här också!
Usch, nu blev det här ett deppigt inlägg igen!!
Mitt jobb!! Det är underbart roligt. I veckan har vi börjat med inskolningar och det är så skoj! Mycket att göra inför barnens ankomst men det håller tankarna borta. Datorerna på jobbet gör mig tokig så jag jobbar mycket hemma på kvällarna, annars skulle jag sitta där än och se hur den säger "bearbetar". Jag sover inte som jag ska, för få timmar och för oroligt, vilket kanske bidrar till att jag känner mig nere. Min man är på fest i kväll och jag sitter här och tycker synd om mig själv. Jag lider inte alls av att vara ensam med barnen, men jag hade behövt honom hemma. Han har jobbat massor i veckan och så även jag. Jag är egoistisk och känner att jag hade behövt honom i kväll, få prata och kramas och kanske gråta ut lite. Han behöver nog vara med kompisar och slippa mina tårar!
I morgon ska vi ta med barnen på hockey i Coop Arena. Det längtar jag efter. Före det tänkte jag föreslå att vi ska åka upp till änglaprinsen. Det har snöat MASSOR de sista dygnen så graven syns inte ens där uppe. Vi måste skotta fram den och tända lite ljus. Det gör så ont att veta att den är översnöad.
Nu har barnen somnat efter att ha lyssnat på några kapitel ur Vargbröder. Jag ska slå på en film och krypa upp i soffan och bara känna lugnet. Det behöver jag!
Usch, nu blev det här ett deppigt inlägg igen!!
Mitt jobb!! Det är underbart roligt. I veckan har vi börjat med inskolningar och det är så skoj! Mycket att göra inför barnens ankomst men det håller tankarna borta. Datorerna på jobbet gör mig tokig så jag jobbar mycket hemma på kvällarna, annars skulle jag sitta där än och se hur den säger "bearbetar". Jag sover inte som jag ska, för få timmar och för oroligt, vilket kanske bidrar till att jag känner mig nere. Min man är på fest i kväll och jag sitter här och tycker synd om mig själv. Jag lider inte alls av att vara ensam med barnen, men jag hade behövt honom hemma. Han har jobbat massor i veckan och så även jag. Jag är egoistisk och känner att jag hade behövt honom i kväll, få prata och kramas och kanske gråta ut lite. Han behöver nog vara med kompisar och slippa mina tårar!
I morgon ska vi ta med barnen på hockey i Coop Arena. Det längtar jag efter. Före det tänkte jag föreslå att vi ska åka upp till änglaprinsen. Det har snöat MASSOR de sista dygnen så graven syns inte ens där uppe. Vi måste skotta fram den och tända lite ljus. Det gör så ont att veta att den är översnöad.
Nu har barnen somnat efter att ha lyssnat på några kapitel ur Vargbröder. Jag ska slå på en film och krypa upp i soffan och bara känna lugnet. Det behöver jag!
torsdag 5 januari 2012
Första veckan avklarad!!
Hej igen alla!
Känner att jag måste skriva ett inlägg även när jag känner att jag mår bra. På måndagen började jag mitt nya jobb och det kändes jättebra från början. Eftersom jag känner min kollega sedan tidigare har det gått väldigt smidigt i veckan. Jag behöver inte dölja nåt för henne eller hålla tillbaka på någonting, vi diskuterar tillsammans om hur vi vill ha det och sedan genomför vi det. Än så länge samarbetar vi riktigt bra (eller hur Anki?) Vi kan även prata med varandra om riktigt personliga saker och det känns skönt att jobba med en sådan person. Nästa vecka börjar inskolningarna och jag LÄNGTAR! :) Vi har ju från början fått veta att detta är en tillfällig avdelning och de vet inte hur länge vi kommer att ha öppet (6 månader åtminstone), min förhoppning är ju att barnantalet ska fortsätta öka så avdelningen får bli kvar, för alla barn och föräldrars skull. Och för MIN skull så kanske jag får fortsatt jobb. I veckan har vi möblerat, städat, märkt upp lådor, hyllor osv. Det återstår mycket men det största är ju barnen. Ska bli så spännande att äntligen få jobba för SIG SJÄLV, inte på ett vikariat eller som resurs utan på en avdelning som vi själva varit med och utformat. :)
Så jag kan konstatera efter fyra dagars jobb att jag är TRÖTT men GLAD! håll tummarna för att det håller i sig! ;D
Känner att jag måste skriva ett inlägg även när jag känner att jag mår bra. På måndagen började jag mitt nya jobb och det kändes jättebra från början. Eftersom jag känner min kollega sedan tidigare har det gått väldigt smidigt i veckan. Jag behöver inte dölja nåt för henne eller hålla tillbaka på någonting, vi diskuterar tillsammans om hur vi vill ha det och sedan genomför vi det. Än så länge samarbetar vi riktigt bra (eller hur Anki?) Vi kan även prata med varandra om riktigt personliga saker och det känns skönt att jobba med en sådan person. Nästa vecka börjar inskolningarna och jag LÄNGTAR! :) Vi har ju från början fått veta att detta är en tillfällig avdelning och de vet inte hur länge vi kommer att ha öppet (6 månader åtminstone), min förhoppning är ju att barnantalet ska fortsätta öka så avdelningen får bli kvar, för alla barn och föräldrars skull. Och för MIN skull så kanske jag får fortsatt jobb. I veckan har vi möblerat, städat, märkt upp lådor, hyllor osv. Det återstår mycket men det största är ju barnen. Ska bli så spännande att äntligen få jobba för SIG SJÄLV, inte på ett vikariat eller som resurs utan på en avdelning som vi själva varit med och utformat. :)
Så jag kan konstatera efter fyra dagars jobb att jag är TRÖTT men GLAD! håll tummarna för att det håller i sig! ;D
söndag 1 januari 2012
Gott Nytt År, välkommen 2012
Gott Nytt År till alla mina vänner!
Julen har varit så jobbigt, med många tårar och stor saknad och längtan efter lilla Vidar. Det är jobbigt att åka upp på graven och behöva skotta fram den för att kunna tända några ljus och prata med honom. Jag längtar till våren och sommaren när snön försvinner och vi kan få tillbaka en fin gravplats.
Nu är ett år till ända, ett hemskt år på många sätt. Fyra begravningar, varav två där åldern tog ut sin rätt. De andra två är helt ofattbara! Jag sa till min man en natt när vi satt och tittade på kort: jag förstår fortfarande inte vad meningen med det här är? Vad var det för mening med att Vidar skulle dö? Alla säger att det var meningen, Gud har en plan för Vidar och för oss, men vad är det för mening då? Den som är klok nog att förstå, kan väl meddela mig så kanske jag får sinnesro! Eller ska jag bara acceptera att det är mer än jag kan ta in??
Nu har vi börjat ett nytt år. 2012. Jag undrar vad det året har med för oss? Jag vet att även detta år kommer vara jobbigt, vi har inte sörjt klart, inte på länge. Jag har börjat fundera på om det kanske tar längre tid att sörja när man har tre barn sedan förut. Jag har ju inte all tid i världen att sätta mig ner och sörja, jag kan inte sörja när jag vill och när tiden sen kommer så blir det så fruktansvärt jobbigt. Kan det vara så?
31 december började med ett behövligt samtal med min vän Ida. Kloka Ida, jag blir så lugn efter ett samtal med dig, det kan inte vara lätt att stå bredvid och försöka hjälpa ett vrak som mig, men du gör det bra! :) Sedan åkte vi upp till änglaprinsen och tände två ljus och två marschaller. Det lyste upp fint! 2011 avslutades tillsammans med min älskade man, mina små killar och en bunt härliga vänner som kom hit för att fira in det nya året med oss. Vi åt en massa god mat, surrade och hade trevligt. Jag fick gråta lite däremellan när jag gick in på FB och läste ett par inlägg från min farbror i Norge. Det känns skönt att veta att det finns de som har oss i sina tankar fast de är långt borta. Jag ber om en massa styrka för att orka gå vidare och framåt. Jag konstaterade idag att det måste börja lätta snart, det måste börja gå längre tid mellan djupdykningarna ner i sorgen, annars vet jag inte hur jag ska orka. Jag hinner inte mer än komma upp ovanför vattenytan och fylla lungorna med ny luft så känns det som att jag sjunker ner på botten igen! Men jag måste försöka fundera på vad jag behöver just nu (tack Ida för den tanken). Vad behöver jag göra för att det ska bli lättare? En fundering så här på det nya året....
Det nya året börjar även med nytt jobb, redan imorgon! Jag längtar, samtidigt som det känns lite nervöst och spännande. Men jag hoppas och ber att det kan vara en positiv nystart för mig! Jag får fortsätta att ta ett steg framför det andra, en dag i taget och hoppas att det tar mig framåt, vidare och gör mig gladare med tiden.
Min man sover fortfarande, med feber i kroppen och jätte ont i halsen. jag ska krypa ner i soffan med barnen under deras täcken och bara MYSA! Kärlek till er alla <3
Julen har varit så jobbigt, med många tårar och stor saknad och längtan efter lilla Vidar. Det är jobbigt att åka upp på graven och behöva skotta fram den för att kunna tända några ljus och prata med honom. Jag längtar till våren och sommaren när snön försvinner och vi kan få tillbaka en fin gravplats.
Nu är ett år till ända, ett hemskt år på många sätt. Fyra begravningar, varav två där åldern tog ut sin rätt. De andra två är helt ofattbara! Jag sa till min man en natt när vi satt och tittade på kort: jag förstår fortfarande inte vad meningen med det här är? Vad var det för mening med att Vidar skulle dö? Alla säger att det var meningen, Gud har en plan för Vidar och för oss, men vad är det för mening då? Den som är klok nog att förstå, kan väl meddela mig så kanske jag får sinnesro! Eller ska jag bara acceptera att det är mer än jag kan ta in??
Nu har vi börjat ett nytt år. 2012. Jag undrar vad det året har med för oss? Jag vet att även detta år kommer vara jobbigt, vi har inte sörjt klart, inte på länge. Jag har börjat fundera på om det kanske tar längre tid att sörja när man har tre barn sedan förut. Jag har ju inte all tid i världen att sätta mig ner och sörja, jag kan inte sörja när jag vill och när tiden sen kommer så blir det så fruktansvärt jobbigt. Kan det vara så?
31 december började med ett behövligt samtal med min vän Ida. Kloka Ida, jag blir så lugn efter ett samtal med dig, det kan inte vara lätt att stå bredvid och försöka hjälpa ett vrak som mig, men du gör det bra! :) Sedan åkte vi upp till änglaprinsen och tände två ljus och två marschaller. Det lyste upp fint! 2011 avslutades tillsammans med min älskade man, mina små killar och en bunt härliga vänner som kom hit för att fira in det nya året med oss. Vi åt en massa god mat, surrade och hade trevligt. Jag fick gråta lite däremellan när jag gick in på FB och läste ett par inlägg från min farbror i Norge. Det känns skönt att veta att det finns de som har oss i sina tankar fast de är långt borta. Jag ber om en massa styrka för att orka gå vidare och framåt. Jag konstaterade idag att det måste börja lätta snart, det måste börja gå längre tid mellan djupdykningarna ner i sorgen, annars vet jag inte hur jag ska orka. Jag hinner inte mer än komma upp ovanför vattenytan och fylla lungorna med ny luft så känns det som att jag sjunker ner på botten igen! Men jag måste försöka fundera på vad jag behöver just nu (tack Ida för den tanken). Vad behöver jag göra för att det ska bli lättare? En fundering så här på det nya året....
Det nya året börjar även med nytt jobb, redan imorgon! Jag längtar, samtidigt som det känns lite nervöst och spännande. Men jag hoppas och ber att det kan vara en positiv nystart för mig! Jag får fortsätta att ta ett steg framför det andra, en dag i taget och hoppas att det tar mig framåt, vidare och gör mig gladare med tiden.
Min man sover fortfarande, med feber i kroppen och jätte ont i halsen. jag ska krypa ner i soffan med barnen under deras täcken och bara MYSA! Kärlek till er alla <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)