Städning på G...

Gårdagen spenderades på Teknikens Hus tillsammans med mina barn, mormor, min systerdotter och mina bror och hans fyra barn. Vi hade en trevlig dag där barnen fick göra en massa skoj. Som min mamma sa: Det bästa med Teknikens Hus är att barnen faktiskt får röra, trycka, känna, klämma och pilla på alla saker. Allt är tillåtet och man behöver inte vakta dem för att man ska vara rädd för att något ska gå sönder. Vi hade matsäck med oss, varm choklad och smörgås. Det är också bra att de har den servicen. Det finns någonstans man kan gå med sin matsäck och sitta och äta, man behöver inte ruinera sig på kuppen för att alla ska få i sig mat under dagen. 

På kvällen hade jag boxningsträning och som de flesta gångerna tidigare tränar jag tillsammans med min svägerska. Det är skönt att få ur sig en massa tankar och känslor genom boxningen. När jag kommer hem är jag så där härligt trött och slut och har fått avreagera mig så jag klarar mig en vecka framåt. 

Nu till dagens event! STÄDNING!! Mina barn surar och vill inte hjälpa till, för det är så tråååååkigt! Dah! Jag försökte förklara för de att JAG OCKSÅ hatar att städa men att det är ett måste om vi inte ska bo i en svinstia. Nu är sovrummet gjort och jag fick massor av hjälp av mina äldsta son. Tack älskling!

Det har gått fem månader sen vi tog fram spjälsängen till vår lilla Vidar och det är först i dag jag har förmått mig att städa bort den. Eller...städa bort och städa bort. Jag och sonen monterade ner den så nu tar den lite mindre plats i sovrummet i alla fall. Min man vägrade bära bort den tidigare i sommar, "Det ska ligga en levande bebisen i den snart!" Nu verkar det ju inte gå så fort som vi önskar, jag har har väl aldrig blivit med barn speciellt fort men nu när man önskar att bli det mer än någonsin så känns månaderna oändligt långa och varje gång hoppas man att det ska vara ett plus på stickan. Vem vet? Vi kanske har fått de barn vi var ämnade att få, men jag inbillar mig att jag skulle läka lite snabbare om jag visste att jag inom kort fick uppleva lyckan av en levande, frisk och välmående bebis. Men det finns ju inga garantier i livet och vi kan bara fortsätta be, hoppas och önska att det snart blir vår tur. Att de flesta säger att fem månader inte är länge hjälper inte oss, vi vet ju om att det finns föräldrar, som varit med om samma tragedi som oss, som inom ett år haft en levande bebis i sin famn. Det jobbiga är att jag trodde att det skulle gälla oss också. Vi får ta en dag i taget, det är inte annat.

Nu ska jag fortsätta städningen och även se till att mina barn får i sig lite lunch. Kanske får jag de allihopa att hjälpa till så det går lite fortare. Jag skulle även behöva åka på affären och handla lite, jag hade inte huvudet med mig igår när jag var in på kvantum så jag glömde en massa saker :p 

Ha det bra till nästa gång!

Mys med pojkarna!

Hötlovet började riktigt trevligt! Vi åkte på badhuset med våra vänner Ida, Viktor och Hanna. Vi hade en underbar eftermiddag tillsammans och sedan bar det av hemåt för middag och styckning av en älgkalv. Nu har vi lite mer kött i frysen, känns bra när vi har en lång vinter framför oss.

På morgonen har vi varit på spökfest på barnens förskola/fritids. Jag har slängt ihop en fudgekaka som jag tog med till luftlandet i Råneå. En aktivitet som anordnas av Råneå Brottarklubb, som brottarmamma ställer jag upp och bakar fika som klubben sedan säljer där borta. Barnen har busat och ätit socker för en hel vecka framåt. Men nu är de nöjda och roar sig bra här hemma. 

I allt vi gör så finns får älskade Vidar med oss och barnen tänker på honom varje dag. "Tänk om vi hade haft Vidar nu, då hade vi kunnat..." eller "...då kunde vi köpa en sån här till honom." eller "...då kunde han ligga här och mysa med oss."

Förra helgen var vi och besökte några bekanta till oss som fått en pojke nio veckor för tidigt. Han är nu drygt tre månader och väger ca 4 kg. Jag fick låna honom en stund och han somnade på min mage. Då tittade Robin på mig och konstaterade att "Mamma, jag önskar att vi hade våran Vidar hos oss!" och jag kunde inte annat än hålla med. Det kändes så skönt att få sitta där och hålla om detta lilla knytte och lukta in den där speciella doften som små bebisar har. Veckan som följde var jättejobbig. Vidar fanns i mina tankar hela tiden och jag drömde om honom och längtade efter honom. Jag drömde om en levande Vidar som mitt äldsta barn var så duktig på att hjälpa mig med. Jag vaknade med ett leende på läpparna för att i nästa sekund inse att det faktiskt bara var en dröm, en dröm som inte kan gå i uppfyllelse. Än en gång gick jag in i ett mörker med många tårar, tankar och funderingar. Om ni läser detta, ni föräldrar till detta knytte, så ska ni veta att ni har en underbart vacker son och jag är glad för att vi fick tillfället att mysa med honom. Att jag sedan blev ledsen efteråt tar jag inte som något negativt, jag ser det mer som att det var en del av min sorg.

I helgen under 10-års jubileet fick jag än en gång tillfället att mysa med en drygt 3 månader gammal bebis, denna gång en vacker liten tjej. Tänk vilken tur att det finns små sockergryn runt oss som vi får mysa med. :)

Nä nu är det dags att slänga ihop lite middag, som vanligt har jag ingen framförhållning så det blir det det blir. ;) Kvällen består nog av hockey i Jämtögården och innebandyträning för äldsta sonen!

Ha det bra alla där ute! KRAM!

HÖSTLOV med barnen!

I helgen har jag och min man verkligen fått rå om varandra. Barnen fick vara hos mormor och morfar - TUSEN TACK för det! Jag älskar er massor!! Först var vi bjudna av Beijer på hockey med mat innan. Jättegod mat, mycket trevligt sällskap och jättespännande hockey! När vi kom hem åkte vi direkt till Jämtögården för firande av Råneå Brottarklubbs 10-års jubileum. En mysig, trevlig kväll med en massa trevliga människor och ännu mer god mat.

På söndagen var det dags för brottarlekis men först åkte vi förbi på Vidars grav. Det är så höstfint där med blommor och lyktor. Men det gör ont i mammahjärtat när jag tänker på hur mörkt det ändå är där upp nu när det är höst och svart ute. Jag hade gärna monterat en stor lampa precis vid gravstenen men det vet jag ju helt logiskt att det inte är möjligt. Men om det gick skulle jag inte tveka!

Efter träningen åkte vi hem och gjorde plankstek, barnens favorit när vi ska äta lite lyxigare mat. Vi har provat att göra det både på lax, oxfilé och fläskfilé. Det är jättegott vilket som.

Nu har vi HÖSTLOV tillsammans en vecka innan det är dags för mig att börja på nytt jobb igen. Vi ska njuta tillsammans, kanske bada, åka på luftlandet och teknikens hus. Vi får se vad veckan erbjuder...kanske förhoppningsvis en tur till skogen och grilla korv. :)

Ha det gott mina vänner!

Sammanfattning

De tidigare inläggen sammanfattar lite av hur de första tre veckorna efter den chockartade händelsen var. Det går aldrig att få fram den riktiga smärtan eller alla tankar som snurrar. Känslan av maktlöshet och allt man klandrar sig själv. Alla sorg, alla ilska och alla frågor man ställer sig själv.

Efter dessa tre veckor har vi tagit en dag i taget...i början gällde det att överleva en dag (ibland timmar kändes det som). När chocken släppt och vardagen kom så gick det sakta med säkert framåt. I stället för att ramla ner i den djupa avgrunden flera gånger om dag, där jag grät och sörjde, så blev det oftare på kvällstid när jag fått barnen i säng.

När man förlorar ett spädbarn i magen så får man automatiskt 29 föräldrapennings dagar. Efter det blev jag sjukskriven på heltid och när skolorna började så var jag sjukskriven 50 % i ett par veckor.
När jag följt barnen på förskola och skola första dagen efter sommaren så åkte jag hem ett par timmar innan de skulle hämtas hem igen. Det var jättesvårt att kliva in genom dörren hemma. Jag hade varit tillsammans med dem varje dag sedan Vidars död och helt plötsligt var jag ensam. Maken var på jobb och det var så tyst i huset. Jag hann inte mer än få av mig skorna innan tårarna kom och de följande dagarna bestod av mycket gråt. Helt plötsligt behövde jag inte behärska mig för att inte bryta ihop inför barnen och kunde släppa på allt när de var på fsk och skola.

Sedan följde en höst som man bara har mardrömmar om. En bekant i vår by dog allt för ung, med två barn i den yngre tonåren. Dags för begravning nr 3. Ett par veckor senare dog min farfar, gammal och sliten med en längtan att få träffa sin Gud och farmor igen. Det var ändå jobbigt och det rev upp allt på nytt igen att åka på en fjärde begravning. Jag håller tummarna på att det är länge innan jag behöver sätt min fot i en kyrka pga en begravning.

Den 13 oktober fick jag helt plötsligt erbjudande om att jobba 100 %  på en fsk i Boden, under två veckors tid. Jag tackade ja, eftersom Luleå Kommun inte verkade vilja ha mig och inte hade hört av sig på hela hösten. På söndag kväll innan det var dags att sova så bröt jag ihop. Jag VILLE inte åka på jobb. Jag kände att jag inte hade ork och energi att pendla till Boden, jobba heltid och sedan orka med barn, man och hus. Men min läkare hade sagt att det var bättre att jag provade arbeta och om jag inte orkade så skulle hon sjukskriva mig. Det hade jag med mig som mental styrka.

Som vanligt när man börjar på ett nytt ställe så är det många nya barn, föräldrar och kollegor man ska lära känna. Det kändes jättetufft de första dagarna, men redan på torsdagen så kände jag på väg till jobbet att det inte var så jobbigt längre. Min insikt var att man vänjer sig fort.

På lördagen den 22 oktober var jag på Melissa Horn konsert tillsammans med min mamma, syster, systerdotter och svägerska.Jag njöt hela kvällen. Först middag på Waldorf och sedan konsert med en helt enormt duktig sångerska. Hennes texter passar mig just nu, lite vemodiga och sorgsna.

När så mina två veckor i Boden var över så kändes det riktigt tråkigt  Under veckan hade jag blivit erbjuden ett annat jobb i Luleå centrum på en fsk och jag kunde inte säga nej. Men på fredagen fick jag veta att de hade behövt mig för fortsatt jobb i Boden men det var ju lite sent påtänkt. Det blir nog bra i slutänden ändå.

1 juli 2011

Den 1 juli 2011 var det dags igen! Begravning nr 2. Vår älskade granne dog samma dag som Vidar och han begravdes fyra dagar efter Vidar. Jag och min man kände att vi ville åka och ta ett sista farväl av honom men barnen protesterade. De ville INTE följa med. De älskade Staffan som extra farfar men 6-åringen sa med gråten i halsen: " Mamma, jag orkar inte vara ledsen idag också!" Då hade jag inte hjärta att slita med de på begravningen. Vi ordnade med barnvakt åt dem och åkte själva iväg till kyrkan. Det var jobbigt att återvända till kyrkan så snabbt efter vår egen sons begravning men det kändes bra att få vara med och följa honom till den sista vilan. Vila i frid Staffan! 

30 juni 2011 = 10-årig bröllopsdag!

Två dagar efter begravning så firade jag och min älskade 10-årig bröllopsdag! Vi tog barnen med oss och åkte på Waldorf för en middag tillsammans. Vi fick nu användning för presentkortet vi hade fått i samband med att Vidar dog. Vi hade en mysig kväll tillsammans och fick njuta av att göra något trevligt efter allt sorgligt.

Vidars begravning

Den 28 juni var det så dags för begravning.

När vi kom till kyrkan strax efter 12 så hade de burit in kistan i kyrkan och lagt våra blommor på kistan. Vi hade beställt ett rött hjärta som skulle ligga på kistan och det var så vackert!

När jag klev in i kyrkan och såg kistan stå där framme så tvärstannade jag och ville INTE gå in. Det knöt sig i magen och jag kände en växande panik komma. Min man fick vara stark för oss båda i den stunden och han fick leda mig in i kyrkan med armarna hårt runt mig. Vad är meningen med detta? Nu förstår jag vad alla menar med att ett barn inte ska dö före sina föräldrar. Kistan var så liten och det kändes alldeles ofattbart att det var vi som skulle gå igenom detta. 

När klockan var ett började begravningen med klockringning och inledningsmusik. Vi hade sån tur att min bästa vän, som är kantor i församlingen, hade hjälpt oss att välja musik till Vidars begravning. Det var även hon som spelade och sjöng för oss och jag är så otroligt tacksam för att hon hade den styrkan inom sig att hon orkade göra detta för oss. Som inledningsmusik spelade hon "Idas sommarvisa" och det var så vackert! Prästen läste berättelsen som "Sommarlandet" och Ida sjöng björn Skifs "Håll mitt hjärta" 

http://www.youtube.com/watch?v=LOj2owkg7S0

Ida läste även dikten som jag la in i ett tidigare inlägg. Jag ville även ha med "Gud som haver" som jag läser för mina barn varje kväll.

Som avslutningsmusik spelade hon Frank Ådahl "En vanlig människa". Tror jag...nu blev jag osäker...tänk om jag har fel...måste kolla upp det där :)

Efteråt fick vi följa Vidar till graven och säga farväl. Det var jättejobbigt och än en gång ville inte storebror lämna honom kvar där. Min egen känsla var att slita Vidar därifrån och ta med honom hem men det lilla förnuftiga som fanns kvar i mig sa ju att det naturligtvis var omöjligt! Det är det värsta jag någonsin varit med om!!

Efteråt åkte vi hem till mina föräldrar för en minnesstund tillsammans med nära och kära. Och i det stora hela så var det en "bra" dag, Vidar fick ett jättefint avslut och vi hade gjort allt vi kunnat för att göra det så fint som möjligt.