De tidigare inläggen sammanfattar lite av hur de första tre veckorna efter den chockartade händelsen var. Det går aldrig att få fram den riktiga smärtan eller alla tankar som snurrar. Känslan av maktlöshet och allt man klandrar sig själv. Alla sorg, alla ilska och alla frågor man ställer sig själv.
Efter dessa tre veckor har vi tagit en dag i taget...i början gällde det att överleva en dag (ibland timmar kändes det som). När chocken släppt och vardagen kom så gick det sakta med säkert framåt. I stället för att ramla ner i den djupa avgrunden flera gånger om dag, där jag grät och sörjde, så blev det oftare på kvällstid när jag fått barnen i säng.
När man förlorar ett spädbarn i magen så får man automatiskt 29 föräldrapennings dagar. Efter det blev jag sjukskriven på heltid och när skolorna började så var jag sjukskriven 50 % i ett par veckor.
När jag följt barnen på förskola och skola första dagen efter sommaren så åkte jag hem ett par timmar innan de skulle hämtas hem igen. Det var jättesvårt att kliva in genom dörren hemma. Jag hade varit tillsammans med dem varje dag sedan Vidars död och helt plötsligt var jag ensam. Maken var på jobb och det var så tyst i huset. Jag hann inte mer än få av mig skorna innan tårarna kom och de följande dagarna bestod av mycket gråt. Helt plötsligt behövde jag inte behärska mig för att inte bryta ihop inför barnen och kunde släppa på allt när de var på fsk och skola.
Sedan följde en höst som man bara har mardrömmar om. En bekant i vår by dog allt för ung, med två barn i den yngre tonåren. Dags för begravning nr 3. Ett par veckor senare dog min farfar, gammal och sliten med en längtan att få träffa sin Gud och farmor igen. Det var ändå jobbigt och det rev upp allt på nytt igen att åka på en fjärde begravning. Jag håller tummarna på att det är länge innan jag behöver sätt min fot i en kyrka pga en begravning.
Den 13 oktober fick jag helt plötsligt erbjudande om att jobba 100 % på en fsk i Boden, under två veckors tid. Jag tackade ja, eftersom Luleå Kommun inte verkade vilja ha mig och inte hade hört av sig på hela hösten. På söndag kväll innan det var dags att sova så bröt jag ihop. Jag VILLE inte åka på jobb. Jag kände att jag inte hade ork och energi att pendla till Boden, jobba heltid och sedan orka med barn, man och hus. Men min läkare hade sagt att det var bättre att jag provade arbeta och om jag inte orkade så skulle hon sjukskriva mig. Det hade jag med mig som mental styrka.
Som vanligt när man börjar på ett nytt ställe så är det många nya barn, föräldrar och kollegor man ska lära känna. Det kändes jättetufft de första dagarna, men redan på torsdagen så kände jag på väg till jobbet att det inte var så jobbigt längre. Min insikt var att man vänjer sig fort.
På lördagen den 22 oktober var jag på Melissa Horn konsert tillsammans med min mamma, syster, systerdotter och svägerska.Jag njöt hela kvällen. Först middag på Waldorf och sedan konsert med en helt enormt duktig sångerska. Hennes texter passar mig just nu, lite vemodiga och sorgsna.
När så mina två veckor i Boden var över så kändes det riktigt tråkigt Under veckan hade jag blivit erbjuden ett annat jobb i Luleå centrum på en fsk och jag kunde inte säga nej. Men på fredagen fick jag veta att de hade behövt mig för fortsatt jobb i Boden men det var ju lite sent påtänkt. Det blir nog bra i slutänden ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar