När vi kom till kyrkan strax efter 12 så hade de burit in kistan i kyrkan och lagt våra blommor på kistan. Vi hade beställt ett rött hjärta som skulle ligga på kistan och det var så vackert!
När jag klev in i kyrkan och såg kistan stå där framme så tvärstannade jag och ville INTE gå in. Det knöt sig i magen och jag kände en växande panik komma. Min man fick vara stark för oss båda i den stunden och han fick leda mig in i kyrkan med armarna hårt runt mig. Vad är meningen med detta? Nu förstår jag vad alla menar med att ett barn inte ska dö före sina föräldrar. Kistan var så liten och det kändes alldeles ofattbart att det var vi som skulle gå igenom detta.
När klockan var ett började begravningen med klockringning och inledningsmusik. Vi hade sån tur att min bästa vän, som är kantor i församlingen, hade hjälpt oss att välja musik till Vidars begravning. Det var även hon som spelade och sjöng för oss och jag är så otroligt tacksam för att hon hade den styrkan inom sig att hon orkade göra detta för oss. Som inledningsmusik spelade hon "Idas sommarvisa" och det var så vackert! Prästen läste berättelsen som "Sommarlandet" och Ida sjöng björn Skifs "Håll mitt hjärta"
Ida läste även dikten som jag la in i ett tidigare inlägg. Jag ville även ha med "Gud som haver" som jag läser för mina barn varje kväll.
Efteråt fick vi följa Vidar till graven och säga farväl. Det var jättejobbigt och än en gång ville inte storebror lämna honom kvar där. Min egen känsla var att slita Vidar därifrån och ta med honom hem men det lilla förnuftiga som fanns kvar i mig sa ju att det naturligtvis var omöjligt! Det är det värsta jag någonsin varit med om!!
Efteråt åkte vi hem till mina föräldrar för en minnesstund tillsammans med nära och kära. Och i det stora hela så var det en "bra" dag, Vidar fick ett jättefint avslut och vi hade gjort allt vi kunnat för att göra det så fint som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar