Följande dagar...

Som ni säkert förstår så kom de följande dagarna att bli de värsta man kan uppleva.

När vi berättat för barnen och tagit oss hem så bestämde jag mig för att skicka sms till nära och kära och berätta hur det låg till och sedan började samtalen ramla in. Jobbiga samtal men välgörande samtal. I dessa stunder är man glad för att man har en stor familj och de bästa vännerna.

På kvällen skulle kläderna fixas inför skolavslutningen och vi var tvungna att fatta några beslut. Vad skulle bebisen heta? Vad skulle vi sätta på han/hon för kläder? Ville vi linda in henne/honom i någon filt? Tillsammans med barnen satt vi framför datorn och kom tillsammans fram till att om det blev en tjej så fick hon namnet Vilde och om det blev en kille så skulle han heta Vidar. Barnen fick även välja vilka kläder vi skulle sätta på henne/honom och vilken filt vi skulle använda. 

Naturligtvis hade vi svårt att somna och när jag äntligen somnat och sovit ett par timmar, vaknade jag med panik och ångest. Jag hade en DÖD bebis i magen, jag skulle ALDRIG få behålla denna bebis här hemma. Jag klamrade mig fast vi min man och tillsammans grät vi (jag hysteriskt) och tröstade varandra. Sen somnade vi inte mer.

Dagen efter var det skolavslutning och jag hade tänkt vara så stark och gå på den för min 8-årings skull, men jag kände när morgonen närmade sig att jag inte orkade. Jag orkade inte möta alla som skulle fråga hur länge det var kvar till bebisen skulle komma, alla som ville känna på magen, frågade hur jag mådde, om det var tufft, om jag längtade efter den osv. Min man fick vara den starka och följa med honom till skolan.

När de kom tillbaka pussade vi pojkarna massor och sedan åkte vi in på sjukhuset för att sätta igång förlossningen. En förlossning som vi trodde skulle vara snabbt överstökad men som visade sig dra ut på tiden. Som att det inte var jobbigt nog!