Så var tiden inne då vi fick möta vår lilla skatt. En underbart vacker och välskapt prins föddes fram den 11 juni 2011 kl. 16.00, 3220 gram och 50 cm lång. Så vacker, så underbart fin men med en förargligt hård knut på sin navelsträng. Vår älskade barn hade varit så busig i magen och slagit knut på navelsträngen samtidigt som han hade den 2 varv runt halsen. Allt eftersom han vuxit hade knuten dragits åt och till slut ströps blodtillförseln och han dog. Varför?? Vad var meningen med det? Så orättvist!! Det hade varit lättare att acceptera om man såg att han var sjuk, hade något synbart fel eller om en obduktion hade visat att han hade nåt inre fel som gjort att han inte hade fått vara frisk. Nu var han död för att han hade varit en frisk och livlig kille med världens värsta otur!
När vi fått krama honom, pussa honom och sätta på honom hans kläder så ringde vi hem och berättade för syskonen att de fått en lillebror. En alldeles förträffligt vacker lillebror. Min syster med familj kom upp till förlossning, och naturligtvis min mamma, pappa och Vidars tre storebröder. De fick känna på honom, stryka honom och hålla honom. Vi grät tillsammans och barnen ville helst krypa in under skinnet på mig och stanna där. Jag förstår dem. Jag önskar att de inte hade behövt uppleva denna sorg, jag önskar att jag hade kunnat skydda dem från detta. Men jag är glad för att de fick vara med och bestämma allt under vägens gång.
De åkte allihop hem senare på kvällen och jag och Öystein gjorde vårt bästa för att ta farväl av vår lilla älskling. Hur är det möjligt? Hur ska man kunna säga hej då och lämna kvar sitt barn till personalen på förlossningen? Helst av allt hade jag velat ta med honom hem men det kändes inte som ett alternativ. När vi lagt ner honom i korgen och bäddat om honom så slet vi oss därifrån och började resan hem. Vi hade redan avtalat med förlossningen att vi skulle få komma och träffa honom igen, dagen efter.
Hem till barnen och försöka hämta lite krafter och kärlek från dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar