...fortsättningen...

På kvällen den 12 juni fick vi besök av nära och kära och det kändes bra att få skratta och gråta tillsammans. Ett par av våra närmaste vänner har gått igenom samma sak som oss för nästan 20 år sedan och det river så klart upp gamla sår, men jag är glad att vi haft dem att dela detta med, någon som faktiskt förstår vad vi går igenom.

Veckan som följde minns jag inte mycket från men några minnen jag har:

• 13 juni: Jag ringer och beställer tid för träff med prästen. Största pojken har simskola i två veckor framöver under fm och där sitter vi troget och väntar på att få åka hem och överge oss till sorgen i stället. Jag ställer mig och bakar tillsammans med min minsta son som absolut ville följa storebröderna på fotboll men som inte fick det. Helt sjukt så här i efterhand att jag gjorde det fast varenda muskel i kroppen värkte och jag helst hade velat ligga ner och sova. Men det var väl lättare att göra det än att ta konflikten med honom...
• 14 juni: Jag åker själv med barnen på Familjefotboll i Jämtön, tvingar mig själv att åka ut bland folk och möta de beklagande blickarna, orden och kramarna. Jag klarade det men jag förstår inte hur.
• Under veckan hade vi möte med prästen i församlingen, gick igenom begravningen och fick en enorm hjälp av dem alla på pastorsexpeditionen att planera och ordna allt som behövdes. TACK TACK TACK för det. Jag är så glad att jag är medlem i Svenska Kyrkan!
• Vi var naturligtvis och träffade lille Vidar så ofta vi kunde, och på fredagen åkte vi till Boden och hämtade kistan, åkte vidare till Bårhuset på SUS och lade honom i den för att sedan åka med honom till Tallro kapell i Råneå. Nu var han äntligen närmare hem!!
• Fredag var vi även på fiskepremiär i Metträsket med pojkarna. Var får man styrkan ifrån att göra alla dessa saker, bara några dagar efter att man fött fram ett dött barn??
• På måndagen den 20 juni hämtade vi hem Vidar och kistan. Vi bäddade med egna sängkläder, barnen ritade teckningar och lade ner gossedjur till lillebror. Han fick det så fint och såg så rofylld ut! 
• På torsdagen var vi och visade Vidar för Ida och Anja. De hade en längtan och önskan om att få se honom och vi visade naturligtvis mer än gärna upp honom. Vår lilla älskade och vackra ängel. På kvällen kom min svärmor och svåger ner från Norge. Under fredagen var vi och visade Vidar även för dem. Råneå Församling har verkligen varit underbar hela vägen. De ställde upp och hjälpte oss varenda gång vi ville se honom och det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var eller om det var under en helg. TACK igen!
• Under lördagen hade vi konfirmation för min systerdotter och det var jobbigare än väntat att gå in i en kyrka. Jobbigt att fira någon när man själv gråter inombords. Men jag är säker på att hennes dag blev fin i alla fall. 
• På måndag den 27 juni var vi till Vidar en sista gång. Det var så jobbigt att veta att det nu var dags att ta ett slutgiltigt farväl. Vår äldsta son ville inte lämna Vidar ensam, han ville inte åka ifrån honom och var så ledsen. Vi var alla så ledsna men det gör extra ont att se smärtan hos sina barn.